Visas till 1 maj
Den typ av nonfigurativt, eller i huvudsak nonfigurativt måleri som är Sigrid Ericsons kännemärke, är vanligen beroende av en känslig och utvecklad färghantering. I den här genren har jag sett en hel del brunmurriga bilder och de är sällan tilltalande. Sigrids färghantering lämnar hursomhelst inte mycket övrigt att önska. I många har hon redovisat en långt driven förmåga att sammanställa färger i olika fält eller formationer, så att det slutligen ser ut som om det vore omöjligt att ändra på ett enda penseldrag eller lägga till en enda liten detalj.
Många av hennes verk är bedövande vackra, på ett sätt som tjusar blicken och håller den kvar. Uppenbarligen har hon en särskild talang för att blanda till vackra färger, men hon förmår också sätta in dem i sammanhang som ger dem nära nog maximal lyskraft och som slår an ett speciellt tonläge för varje komposition. Hennes matta, utstuderade kulörer friar oavkortat till ögat.
När jag betraktar de här bilderna funderar jag på hur de skulle framstå i en mer tillbakahållen färgskala. Motiven varierar. Former är ofta nätt och jämnt antydda, inte sällan upplösta i dominanta ljusförhållanden. En dragning mot dovare färger skulle förstås ge dem ett helt annat, kärvare uttryck. Skulle bildkompositionerna hålla måttet ändå? Jag tror det. Men det räcker med att utföra ett sånt experiment i tanken. De generösa uttryck Sigrid Ericsons bilder förmedlar kräver inga förändringar.