Greta Knutson. Målning av Birger Simonsson.
Böcker
Anna Franklin
”Hemliga rum – I spåren efter Greta Knutson”
Dullsson & Dullsson
Det är snart tre år sedan Norrköpings konstmuseum visade sin uppmärksammade utställning om konstnären och författaren Greta Knutson. Samtidigt gavs konstvetaren Martin Sundbergs bok ”Greta Knutson Terza” om hennes skapande ut och nu har det kommit en ny. Norrköpingsdottern, journalisten och frankofilen Anna Franklin har skrivit ”Hemliga rum – I spåren efter Greta Knutson” i vilken hon inte bara skildrar människan bakom konsten utan framför allt konstnärens inre idévärld.
Även om Knutson växte upp i en förhållandevis liberal och progressiv överklassfamilj i Djursholm så var det hennes far, den förmögne Knut Andersson, som bestämde vad dottern skulle studera. Själv ville hon läsa språkvetenskap i Uppsala eller Berlin, men enligt tidens utbildningsideal för kvinnors utbildning var det högre studier i musik, konst eller dans som stod till buds. Knutson började på Carl Wilhelmsons konstskola i Stockholm och hade onekligen fallenhet för måleri. Hon fortsatte sedan på Kungliga Konstakademien och snart blev hon privatelev åt den klassiskt inriktade impressionisten André Lhote i Paris.
"Franskt landskap", målning av André Lhote från 1912.
Hon kom dryga 20 år gammal till den franska huvudstaden när ”det glada tjugotalet” stod för dörren. Även om Knutson där fick se en obeskrivlig social efterkrigsmisär, fanns också framtidshopp och ett myller av radikala idéer, nya konstnärliga inriktningar och inte minst toner av den hippa svängiga jazzen direkt från den nyupptäckta stormakten Amerika. Knutson umgicks med kulturpersonligheterna i den svenska kolonin, Pär Lagerkvist (som blev olyckligt förälskad i den gåtfulla, begåvade och vackra målarinnan), Eric Grate, makarna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén och alla de andra som hängde på den svenska restaurangen Strix i Montparnasse, vars kryddigt starka snapsar lockade allsköns parisare och nationaliteter.
Greta Knutson.
Framför allt lär Knutson känna sin blivande make, den rumänskfödde judiske radikale poeten och kommunisten Tristan Tzara, en av den inflytelserika dadaismens fäder. Tzaras program är att frigöra och skapa nytt genom att riva upp alla kulturella och samhälleliga konventioner, vända upp och ner på världen och ställa allt på ända. Så småningom kom han också att bli en del av den efterföljande surrealistiska rörelsen som influerad av Sigmund Freud och psykoanalysen utforska människans inre verklighet i drömska och symbolrika verk.
Tristan Tzara. Målning av Robert Delaunay från 1923.
Knutson var mer borgerligt traditionell och väl förankrad i den tyska romantik och bildningskultur som då präglade den svenska överklassen. Radikalen Tzara förordade förstås ett öppet äktenskap och Greta Knutson inledde själv en långvarig kärleksrelation med den surrealistiske poeten René Char. Denne introducerade henne för Arthur Rimbauds och Marcel Prousts författarskap och den mycket språkkunniga Greta Knutson översatte i sin tur tyska diktare som Friedrich Hölderlins poetiska brevroman ”Hyperion” (1779), bland det vackraste och mest sällsamma som skrivits, åt honom att läsa.
Tristan Tzara. Målning av Lajos Tihanyi från 1927.
Knutson var en utpräglad individualist, varken dadaismen eller surrealismen ville hon kännas vid i sitt eget skapande. På så vis är det mest rimligt att se henne som en åtminstone idémässig arvtagare till den tyska romantiken.
Hölderlin, ”den mest tyske av tyskar”, var uppenbart en central influens för Knutson. Som både diktare och filosof försökte han en gång för alla skapa en symbios av det kristna och antika grekiska arvet i en enda poetisk vision av världen.
Friedrich Hölderlin. Målning av Franz Carl Hiemer från 1792.
Under sina teologi- och filosofistudier kom Hölderlin i kontakt med den antike filosofen Herakleitos tänkande vilket förändrade hans världsuppfattning. Herakleitos tolkar tillvaron som synbart motsägelsefull, den är både en strid ström av förändring och en fast grundläggande ordning, det finns en enhet bakom motsättningarna. Hölderlins upptäckt skulle sedan influera hans berömde studiekamrat filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel att utveckla sin lära om dialektiken, en historisk utveckling där motsatser ställs mot varandra för att uppgå i synteser som snart bryts upp för att genomgå samma process igen. På så vis gestaltas det mänskliga kulturen allt närmare sitt slutliga förverkligande.
Herakleitos. Målning av Johannes Moreelse från 1630.
För både sin samtids och dagens läsare är Hölderlins världsuppfattning både fascinerade och skrämmande, de grekiska gudarna är för honom inte bara klassiska symboler, utan högst levande verksamma krafter i tillvaron. Han förenar den antika hedniska mörkt djuriska och extatiska mystiken med den fromma pietism och personliga tro som präglade hans eget liv i en högt egenartad religiös upplevelse. Samtidigt ägde han en grekisk ödestro, livet är en oändlig tragedi och världen är cyklisk, allt föds för att växa, vissna, dö och förmultna och sedan ur mull åter födas på nytt. I just ”Hyperion” fångar Hölderlin på ett genialt vis skiftet i tidsandan, hur sorgen över en idealiserad svunnen antik grekisk kultur och den ensamma människans upptäckt av naturens skönhet och världens enande besjälning, är en direkt övergång från klassicismens formstrikthet och upplysningens intellektualism till romantikens organiska vildvuxenhet och konstnärligt känslomässiga individualism.
Friedrich Nietzsche. Målning av Edvard Munch från 1906.
Den senare tyske filosofen Friedrich Nietzsche, en av Knutsons favoriter, erkände Hölderlins betydelse för sitt eget tänkande. Grekiska teman som ödet, tragedin, den hedniska mystiken och cyklisk tid återkommer hos Nietzsche. Men framför allt var Hölderlin en viktig influens för Martin Heidegger, en tysk tänkare som var samtida med Knutson och betydde mycket för henne och inte minst franska intellektuella i gemen, även om han på många vis var mycket ofransk och synnerligen tysk. Precis så som Hölderlin nästan 150 år tidigare övergav Heidegger präststudierna för att försöka skapa ett helt nytt sätt att förstå verkligheten.
Sedan 1600-talsfilosofen René Descartes i något mån skapade den moderna föreställningen om den fria och reflekterande människan (”jag tänker, alltså finns jag”) hade fransmännen och många andra uppfattat att vi på sätt och vis är frikopplade från världen, vi kan så att säga vetenskapligt och objektivt studera den även om vi lever mitt i den.
René Descartes. Målning av Jan Baptist Weenix från 1649.
Heidegger tänkte sig i stället att vi ska förstå oss själva som helt inlemmade och existerande i världen, vi kan varken i tanke, ord eller handling distansera oss från den på det vis Descartes föreställde sig. Det är genom den levda erfarenheten vi faktiskt får kunskap om, förstår och formar tillvaron. Om vi ser oss omkring i världen och inte minst blickar bakåt i historien ser vi att människor ka uppfatta och vara på jorden på vitt skilda vis och att dess gång tvingar oss att uppfinna nya sätt att leva.
Heideggers filosofi betonar därför människans moraliska ansvar i tillvaron, vi måste själva komma på hur vi ska vara och vad vi vill göra. På individnivå är vi kallade att leva ett ”sant” liv enligt vårt eget samvete och vår egen idé och ska därför inte vara som ”Das Man”, alla andra, är.
Martin Heidegger.
Ändå kom han själv i sin radikala kritik av modernitetens industriella massamhälle att bli medlem i det tyska nazistpartiet med önskan om att bli den nazistiska rörelsens officiella tänkare. Det samtidigt som hans tankar influerade franska existentialister och vänsterister som Jean-Paul Sartre och Albert Camus som båda var motståndsmän under den franska ockupationen och direkt antifascistiska i sitt kall att själva ta ansvar och som existerande människor stå upp för friheten.
Hölderlins, Nietzsches och Heideggers tänkande handlar om att bli hemmastad i världen, att genom kreativitet och skapande finna en plats och göra den till sin. Knutsons livsvärld blev Paris och i synnerhet Provence. Som Franklins bok konstaterar var hon en synnerligen kontinental människa och konstnär djupt förankrad i de europeiska kulturlagren.
Friedrich Hölderlin. Teckning av Luise Keller från 1842.
Heidegger gick så långt i sin nationalism att han trots sin beundran för den tidiga antika grekiska kulturen hävdade att det endast går att tänka klart och fullständigt på tyska, att ren filosofi är förbehållen den sanne tysken. Knutson undvek samma slappa chauvinistisk patriotism genom att gå ändå längre i sin bildningselitism: ”Att inte lära sig grekiska är som ett hål i en människas liv”. Själv behärskade hon utöver svenska och grekiskan också förstås franska och tyska, men även latin, italienska, engelska och spanska. Sina litterära alster skrev hon på franska och översatte dem sedan till tyska. De franska litteraturforskarna har konstaterat att även om hon skrev som en infödd fransman var hennes kraftfulla och exakta franska mycket tysk i sin karaktär.
Knutson var själv motståndsman under ockupationen och hedrades också för det efter kriget, även om hon tog avstånd från de övergrepp som sedan begicks på Vichyanhängare, kollaboratörer, medlöpare och väl följsamma fransmän i allmänhet. Heidegger fortsatte att vara hennes husgud trots dennes nazism och trotskisten Char lärde efter kriget också känna den då så skamfilade tyske tänkaren genom den franske högerextreme filosofen och förintelseförnekaren Jean Beaufret. Så brokigt var umgänget kring Knutson, så liten kan skillnaderna mellan olika politiska radikalismer bli både i teorin och praktiken.
Det som förenar både Descartes och Heidegger, den franska och tyska tanketraditionen, är dess grund i kyrkofadern Augustinus uppmaning om att vi ska blicka inåt för att lära känna oss själva. En i någon mening psykologisk och mänsklig utgångspunkt för att tyda verkligheten. Där i ligger också dess svaghet, det introverta och dunkla kan fascinera, men är också svårt att översätta och förklara. Franklin påminner om kontroverserna kring den högst antinazistiske österrikiske Nobelpristagaren Peter Handke, vars kontroversiella uttalanden om kriget i forna Jugoslavien också misstolkades i hans litterära strävan efter identitet som utslag för politisk högerextremist. Samtidigt tycks alltså en poetisk och personlig förståelse av verkligheten av det slag Hölderlin, Nietzsche och Heidegger förfäktade just destabilisera försök att slå fast objektiva historiska sanningar, som att Förintelsen och folkmordet i Srebrenica faktiskt har ägt rum.
Greta Knutsons "Interiör med kvinna och barn" från 1940-talet.
Knutson, som kunde sin Augustinus, blickade just inåt i sin konst och i sina texter. En högst personlig och fantasifull symbolvärld gestaltar hennes livserfarenheter, Franklin jämför Knutsons målningar med hur Camus i romanen ”Pesten” (1947) låter en dödlig farsot i algeriska Oran bli en allegori för Frankrikes tillstånd under ockupationen. Skapande fransmän tvingades konstnärligt kringgå, parerar och kompromissa med censuren under kriget, Camus klassiker ”Främlingen” och ”Myten om Sisyfos” från 1942 är exempel på det.
"Det hungriga lejonet angriper en antilop", målning av Henri Rousseau från 1905.
Trots sin introspektion var Knutson inte förtjust i psykoanalysen och markerade distans till surrealisterna, även om hon ligger nära dem i teman och uttryck. Hennes personliga upplevelser av världen tar form i en egenartad motivkrets som trots allt för tankarna till för surrealismen betydelsefulla konstnärer som Henri Rousseau, Salvador Dalí och framför allt tysken Max Ernst.
Greta Knutson.
Precis som hos Rousseau spelar djuren en viktig del av symboliken, det är inte endast i sagans fabelvärld de inter allegorins och metaforens roller, blickar vi tillbaka finner vi dem både hos Nietzsches och i Hölderlins fascination för antikens besjälning av naturen i den grekiska mytologin där just det djuriska får beteckna det som överskrider det mänskliga, en levande otyglad bild av det gudomliga. Vi finner djuren i hennes målningar, men också i det illustrerade litterära verket ”Bestien” (1980) som knyter an till medeltidens bestiarium-tradition att i ord och bild skildrade naturens varelser och (o)väsen som drakar, enhörningar, kentaurer och fauner som religiösa symboler och moraliteter.
"Skelett med lykta", målning av Greta Knutson från 1970-talet.
"Regnskapande insekt", målning av Greta Knutson från1980.
Franklin skriver att Knutsons skapande kan förstås i ljuset av den samtide franske filosofen Gilles Deleuzes tänkande. I romantisk anda uppfattar han att världen är ett konstant dynamiskt flöde som vi människor på ett skapande och kreativt vis klär i olika idéer och föreställningar, en slags myter och fiktioner även om vi kallar dem ”vetenskapliga förklaringar”. För Deleuze är konstnären en motståndsman som genom att forcera sin alldeles egen bild av tillvaron och vägrar att underkasta sig vanans och dogmatikens totalitära tyranni.
"Abstrakt komposition", målning av Greta Knutson från 1976.
Få av Knutsons verk är översatta till svenska och hon tycks har rönt större intresse i Frankrike, Tyskland och USA än här. Franklins bok är därför viktig, även om hon ibland tappar stringens i berättande och skenar i väg i överflödiga och sällan intressanta personliga anekdoter och reflektioner. Samtidigt är ”Hemliga rum” en inspirerande läsning som förtjänstfullt placerar Knutsons skapande i ett idéhistoriskt sammanhang och bidrar till att lyfta fram ett något förbisett svenskt konstnärskap i ljuset.