8/4
Vemodigt, emotionellt, sobert, elegant, stilfullt – det är så vi har lärt känna Weeping Willows. Igår kväll bekräftade de sig själva – och oss – ännu en gång, möjligtvis hade de vässat sina vapen ytterligare. ”Vässat” är förresten inget bra ord, för deras vapen är mjuka och har runda hörn.
Efter att ha intagit scenen till Frank Sinatras ”Willow weep for me” (vilket självklart men genialt val) visade de sig som en homogen grupp redan i öppningslåten ”Tomorrow became today” från senaste plattan, med ett samspel som var helgjutet in i detaljerna. Förutom basisten Anders Kappelin var det samma killar som alltid förut.
Trots att låtarna kom från bandets hela 20-åriga historia var de märkbart enhetliga. Retro – javisst, relaterat till musikutbudet i stort, men med starka melodier och andra tidlösa kvaliteter. Såväl den suggestiva ”Louisa” från debuten som 2014 års ”It takes a strong heart to love” skulle kunna försvara sin plats i vilket decennium som helst under min levnad. Men till år 2016 hör bandets tunga framförande och trygga auktoritet.
En stråkensemble förstärkte ljudbilden och kändes motiverad, även om de i ärlighetens namn inte hördes så tydligt hela tiden. Låtar och stråkar och tjusig scenbild till trots – det mesta bygger ändå på Magnus Carlsons suveräna sång. Han sjöng mer än bra, det var riktigt rejält vackert! ”Blue and alone” blev magisk och togs emot entusiastiskt av det fullsatta Garden.
På grund av pressläggningen för denna tidning hörde jag inte slutet av konserten. Det tog emot att gå därifrån, men jag utgår från att det jag missade var vemodigt, emotionellt, sobert, elegant, stilfullt…