23/10
Pappa Fred och pappa Cornelis har mer än många kommit att representera en vistradition som karaktäriserat både sånguppbyggnad och framförandetekniker sedan dess.
Visst är tidsandan i många fall övertydlig i de texter som signerades Cornelis och i de sånger som Fred framförde, men blandningen av underfundighet, politik, och tämligen mörka skildringar synes vara ett arv som bär dessa personers namn.
När så dotter CajsaStina och son Jack tar sig an sina pappors repertoarer är inte annat att vänta än just melodier som bitvis indikerar ett annat årtionde, tidvis berättar ganska trasiga historier, delvis knorrar till det hela med en slutpoäng, och däremellan inflikar långa mellansnack för att knyta ihop eller bara för att traditionen förväntar sig det.
CajsaStinas röst är knivskarp, Jacks är grumlig, lätt mullrande och delvis fast i för låga register. CajsaStina berättar bekvämt och med inlevelse sina historier, Jack snubblar på orden och bryter hårt på Stockholmsslang.
CajsaStina stödjer sig i sången på manuskript, Jack kan sin pappas texter.
Någonstans känns det hela lite som ett genrep där saker inte riktigt satt sig ännu. Men så, ibland, fladdrar den gripande inlevelsen till.
Medan första akten trevar lite på sparlåga, innehåller andra akten flera både tänkvärda och vackra sånger. Även om kvällen cirkulerar mest kring pappa Fred och pappa Cornelis är det just när CajsaStina och Jack framför egna melodier som känslan blir som mest påtaglig. Och i artisternas samspel knyts på något vis historien ihop från när Fred hjälpte igång Cornelis karriär i ett tidigt 1960-tal.