Med en kyrkomusikermamma och en cellistpappa verkar grunden vara lagd för ett musikerliv.
I lördags stod han åter på podiet i De Geerhallen i Norrköping, redan flitigt berömd i tävlingssammanhang.
Vid denna helfranska eftermiddagskonsert tog Dalene sig an två kortare violinkompositioner, dels Camille Saint-Saëns ”Introduction et Rondo capriccioso”, dels "Tzigane" av Maurice Ravel. Bägge bravurstycken.
Dalenes violin bjuder på varma brösttoner i de lägre registren och klangen slankas av mot höjden. I Saint-Saënsmusiken gick han ut lugnt, nästan lite vekt och avvaktande med en skön lyrisk ton. Gav nya perspektiv på verket.
Jag gillar speciellt gunget i betoningarna vilket gör att det svänger om musiken, den blir levande. Därefter lösgjorde han en skön ungdomlig energi i de mer kraftfulla avsnitten. Piggt och snärtigt. Hela finalen blev till en virtuos målgång.
I Ravels zigenska musik visade Dalene på en helt annan attityd till det musikaliska materialet. Här markerades det emotionella i en gestaltande glöd och solisten visade på att han hade något att berätta. Ett flödande temperament och en virtuositet i musikens tjänst var till god hjälp.
Som en extra present till den mycket hängivna publiken bjöd Johan Dalene på ”Méditation” ur Thaïs” av Jules Massenet, här i en sättning för harpa, spelad av Delphine Constantin Reznik, och soloviolin. Vackert.
Det ska bli spännande att följa Johan Dalenes karriär framöver. Hela det lockande musiklandskapet ligger framför honom. Hoppas att hans musikglädje aldrig kommer att sina och att De Geerpubliken snart får höra honom igen.
Den engagerade holländske dirigenten Otto Tausk gjorde en god insats vid denna konsert. Men det är inte helt lätt att fylla Gabriel Faurés ”Masques et Bergamasques” med ett innehåll som berör. För mig är denna komposition alltför oproblematiserad för att fånga mitt lyssnaröra. Dansant, mjukt svävande och med ett visst flöde, men inte mer.
Då berörde Claude Debussys komposition om havet, ”La Mer”, mig mycket mera. De tre satserna är som en jättelik målning där färgerna går in och ur varandra och lockar fram glitter, reflexer och blänk, men även en ödesmättad energi stigen ur djupen.
Symfonikerna och Otto Tausk lät denna vattenkraft ta rejält med klanglig plats i det impressionistiska landskapet och visade på både precision och energi. Lössläppta naturkrafter.