25/3–26/3
Förra året firade skivbolaget och konsertarrangören Gaphals fem år med att arrangera sin första tvådagarsfestival vilken blev en rungande succé. Under året som har gått har Gaphals knoppat av sig till flera underetiketter vilket lett till att årets festival heter The Sign Festival. Men konceptet är detsamma, en bred festival inom en smal genre, nämligen hårdrock med någon form av sjuttiotalsanknytning, och så några band i annan stil för att besökaren ska kunna skölja paletten mellan varven.
Måhända är det lite glesare i publikledet under årets festival och stämningen lite mer avvaktande men på det musikaliska planet skulle jag vilja påstå att årets laguppställning är både vassare och bättre sammansatt.
Under båda kvällarna ligger de stora affischnamnen tidigt på kvällen vilket gör att publiken är på plats tidigt, men att det framåt midnatt börjar bli rätt tomt i den stora lokalen. Tur då att den lilla scenen finns, där är det alltid en trång och gemytlig stämning.
Under fredagkvällen bjuder nyproggarna Den Stora Vilan på en skarp och fokuserad konsert där stämsången givetvis sitter som en smäck och där det nedkokade rockdrivet överraskar positivt. Trummor och gitarrduon Yetzer Hama får lilla The Crypt att vibrera av rundgång och långsamt malande betongtuna riff som nästan hypnotiserar publiken medan byxbenen flaxar av baslådornas ljudtryck. Andra höjdpunkter på den lilla scenen är blomsterrelaterade. La Fleur Fatale, kvällens poppigaste inslag, styr säkert med en mysig och snygg spelning och det alltid suveräna Flowers Must Die som visar att deras otyglade krautimprovisationer fungerar precis lika bra när de tyglas av nytillskottet Lisa Ekelund på sång.
Lördagen knuffas igång på stora scenen av extrainsatta Norrköpingsbandet Skraeckoedlan. Deras mix av psykedelia, sjöodjur och supertunga gitarrer är alltid en humörhöjare och bandet visar att deras flitiga livespelande har gjort dem till riktiga proffs. Vidare önskar jag att jag alltid var lika glad som deras trummis Martin Larsson är när han spelar, det skulle vara fantastiskt.
Gillar du när tre skäggiga män står på rad framför dig och skriker dig i ansiktet? Då hoppas jag att du var på plats när Bombus gjorde sitt yttersta för att få publiken på knä med sin blandning av frustande Motörhead-punk och allsångsrefränger. Total framgång.
Jag såg även Linköpingsbandet The Isolations första spelning. Snyggt och enkelt framfört, tyvärr är gotisk rock inte min grej så framtiden får utvisa om jag kommer att berätta för mina barnbarn att jag var på deras första spelning men gick efter två låtar. Eller om jag ska hålla tyst om den sista delen.