Violinsolist Leonid Zhelezny, dirigent Joachim Gustafsson
Linköping
14 februari
Det finns lite Yngwie Malmsteen-drag över häxmästaren Paganini, som inte bara förtrollade åhörarna med sitt spel utan även skrev musik, skräddarsydd för att skapa optimala möjligheter till att glänsa med dittills oöverträffad teknik.
Därmed inte sagt att musiken skulle vara dålig eller enbart ett utanverk. Paganinis första violinkonsert är typisk för sin tid: full av snabba löpningar, dubbelgrepp, flageoletter och diverse trollkonster. Men här finns dessutom en glödande passion och partier av melodisk sångbarhet.
Hatten av för den unge solisten Leonid Zhelezny, som med en stillsam karisma gjorde sitt jobb. Självklart behärskade han den tekniska sidan av framförandet, men särskilt tilltalades jag av hur han genom att hålla utspelet i strama tyglar skapade en motvikt till risken för ”uppvisning”. Hans spel blev än mer briljant genom att han lät musiken tala i stället för att signalera ”kolla på mig!”
Man kan läsa in så mycket i en tonbildning, kanske hör man rent av det man vill höra? I Zheleznys ton tyckte jag mig i vilket fall som helst uppfatta både värme och en sorts skörhet, något som kastade ett intressant och mångfärgat ljus över det virtuosa och utåtriktade.
För Pagagini var solistrollen det som räknades, orkestern reducerades till en fond och beledsagare, för att inte säga ”på-hejare”. Kanske blir det inte så stimulerande för musikerna att sitta och fylla igen hålen när solisten behöver andas en stund, och när det inte finns något att lägga ner en kollektiv själ i.
En tacksammare roll hade orkestern i Sibelius första symfoni, här fanns fler dimensioner och klangliga dagrar som ställde större krav på både musiker och dirigent. Även om LISO fortfarande rör sig mot en alltmer utvecklad klarhet så är det en bit kvar innan kvaliteterna har förädlats så att exempelvis Sibelius djupa och allvarliga patos kan lyftas fram. De expressiva ytterligheterna är ännu inte tillräckligt stora för att uppnå och förmedla den inneboende dramatiken.
Men vackert var det! Jag tror inte på ”nationalkaraktärer”, men samtidigt kände jag hur det fanns en samklang mellan den vemodiga stråksången i andra satsens inledning och min nordiska själ. En helgjuten insats av träblåsarna i den satsen, förresten!
Gästande dirigenten Joachim Gustafsson såg till att storformen hölls samman och på rätt köl. Och symfonins avslutning var magnifik och övertygande!
Att ge ett samlat betyg är inte lätt, mina intryck drar iväg åt mer än ett håll. Men en fyra får det bli, det är inte oförtjänt!