8/2
Historien är full av möten mellan populärkulturella artister och klassiska ensembler. Vissa mer (lex Elvis Costello) och vissa mindre (lex Metallica) lyckade. José González och The String Theory tillhör definitivt de mer lyckade.
González repertoar består nästan uteslutande av hans sång ackompanjerat av hans särpräglade och skickliga gitarrplock. Dessa komponenter är fortfarande utgångspunkten i kvällens möte, men den sparsmakade grunden ger fina möjligheter att ladda på med spännande och intrikata arrangemang.
Redan i inledande "Every age" visar kombon prov på hur fiffigt det går att utveckla och förstärka redan starka låtar, med släpigt slagverk, borduntuffande träblås och sektion efter sektion som ansluter.
The String Theory är på det stora hela en normal kammarorkester, bara med mer dansant dirigent och knasigare rassel- och plingsektion. Det är tydligt att soloräven José González mött en rejäl utmaning i att anpassa sig både sång- och taktmässigt när han tvingats följa 20 drillade perfektionister. Han gör det med den äran.
För pulsen och drivet står González gitarr och slagverkarna medan övriga musiker växlar mellan taktfast driv och mer svävande stämningsbygge. "Crosses" avverkas i en utsökt rytmisk version där orkestern plockar fram en pedal steel men framför allt låter stråkarna driva verserna framåt och smeker öronen i refrängerna.
De som föredrar sin José González avskalad får också några godbitar. Enda solonumret är Junip-låten "Line of fire", men genombrottshiten "Heartbeats" framförs också i en endast lätt stråkförsedd version.
Men allra bäst blir det när de blåser på med hela orkestern i hårt rytmiska crescendon som i "What will" och "Teardrop". Och när de efter en generös samling extranummer avslutar med ett rejält dansparty där José González får briljera på gitarren och dirigenten PC Nackt spelar borrmaskin reser sig en närmast smockfull Crusellhall upp för andra gången.