Trumpeter är inte vanligt hos Bach, men när han väl använder dem blir det festligt värre, som till exempel i inledningskörens euforiska lovsång med pukor och inte så lätt hanterade ändlösa melismer i körpartierna. Dirigienten Marie-Louise Beckmans arbete med kören hade resulterat i fin frasering, intonation och klangbildning, medan den rytmiska pregnansen och följsamheten inte alltid var lika vass.
Alla solisterna sjöng utmärkt, rösterna var mjuka, ”vänliga” och passande i kontexten. Det var roligt att höra den trogne domkyrkosångaren Fredrik Alf i en solistroll; den aria han gjorde med tenoren Mikael Englund är bland det mest konstfulla i Bachs produktion över huvud taget!
Särskilt njöt jag av Hedvig Erikssons naturliga sopran, hennes röst och sångsätt var optimalt för de uttryck som den här genren behöver. I ”Et exultavit” beledsagades hon av Pär Stolpes ljuvliga oboe d'amore, vilket gav en vacker bild av Marias ödmjukhet. När detta följdes av de många körinsatserna i ”Omnes generationes” växte perspektivet från det personliga och intima till det mångfaldiga och universella – starkt!
Östgöta Barock gjorde ett gott arbete, att höra flöjtduon var som att få kliva upp på Förklaringsberget en stund.
I de fyra a cappellastycken som föregick ”Magnificat” kom de sångliga kvaliteterna bäst till sin rätt i de legatopräglade och huvudsakligen homofona sångerna av de för mig okända MacMillan och Lukaszewski.