Tonerna bara rann och porlade fram i den inledande Vivaldikonserten, där sopranflöjtistens ornament och diminueringar förförde lyssnarna. Konserten innehåller också en av de finaste fugor jag känner till.
Vi har tidigare hört ensemblen flera gånger i domkyrkan, och även om deras musicerande ofta fungerar bra i den akustiken så var det här närmare och tydligare. De fyra musikerna, med sina mer än 25 flöjter i diverse storlekar, var förstås måna om att visa blockflöjtens mångsidighet. Således rymde programmet musik från olika epoker och i skilda sinnesstämningar. Barockstyckena var underbara, kompositionerna från vår egen tid var fantastiska, det medeltida extranumret var ljuvligt!
Den moderna och svårspelade repertoaren var i allmänhet rytmiskt vital, med en drivande motorik och i ett fall lite ekon av 30-talsjazz. Att få till ett så genuint sväng på fyra blockflöjter kräver både skicklighet och kunskap. Det virtuosa samspelet var en självklarhet, därtill kom levande fraseringar och agogik.
I ett av styckena frigjorde kvartetten sig från sina positioner vid notställen, lade till koreografiska rörelser över scenen och ute bland publiken. Genom sin framtoning och sina presentationer fick de oss alla att trivas.
Det enda som kändes umbärligt för mig var de tre orgelkoralerna av Bach, som – trots ett oklanderligt framförande - i och med transkriptionen förlorade något av sin själ. Men Piazzolas trånande tango i ”Oblivion” var oemotståndlig.