Linköping
18 mars
På Anna Ternheims nya album ”For the young” är öppningslåten ”Hours” relativt försiktig. Innerlighet är hennes signum.
Men här på scenen i Crusellhallen är ”Hours” rena dynamiten. Överstyrd gitarr, monotona trummor, klagande trumpetspel och en hotfull malande bas. Allt på hög volym. Den suggestiva, mörkgråa dekoren talar samma språk. Man liksom sugs in i en stämning av ”här-kan-vad-som helst-hända ”och i den sinnesstämningen förblir man konserten igenom.
Anna sjunger bra. Men det är inte sångrösten i sig som gör henne unik utan den mystik och spänning rösten alstrar. Svenskt musikliv behöver henne. En singer/songwriter som headbangar så fort gitarren tillåter. Som vare sig låter eller uppför sig som någon annan. Men som älskas av publiken.
Hennes fem album håller en skönt hög lägstanivå och för mig är höstens ”For the young” precis som ”The night visitor” (2011) en skiva som bara blir bättre och bättre för varje lyssning.
I ett av mellansnacken tar Anna upp problemen med att få ihop vardagen (skapandet) när själva livet kommer emellan. Sen sjunger hon en sång för alla dem som inte kan slå rot. Som är sjömän i själen och längtar hem. Kan du din Anna förstår du att det som ska följa är ”The longer the waiting (The sweeter the kiss)” den underbara kärlekssång Anna skrev tillsammans med Dave Ferguson inför det gemensamma skivprojektet i Nashville för fem år sen.
Det är klart att man inte utan vidare ersätter en ikon som Dave Ferguson, men ändå lite härligt att hon vågar nalkas sången från ett delvis annat håll. Anna tittar både bakåt och framåt. Kvällens äldsta låt är Broder Daniels ”Shoreline”, som Anna framför ensam till pianokomp. På fonden bakom scenen visas vakande höghus. Vackraste ljusspelet i fonden är annars den stjärnhimmel som visas när ”Let it rain” spelas.
Bandet är efter en månad på turné otroligt tajt och samspelt. Mycket beroende på trummisen Jonna Löfgren, som är tjänstledig från skotska bandet Glasvegas. Gitarristen Charlotte Centervalls – som också ingår i countrybandet Cookies ’N’ Beans – får låtarna att rocka.
Patrik Thormans gnisslande, fulsnygga spel på cello är i likhet med Tomas Hallonstens ödesmättade trumpet helt fenomenalt. Tänk dig ett överstyrt psykedeliskt Pink Floyd modell 67 med Syd Barrett på maxvolym, ungefär så låter Ternheims band i extranumren.
Såvida inte Anna tar fram trollspöet och visar vad man kan göra med en Back Street Boys-låt. Hon plockar fram pojkbandets ”Show me the meaning of being lonely”. Just det, låten hon sjöng på Nobelfesten. Så oförutsägbart, men samtidigt så himla mycket Anna.