Hörsalen i Linköpings stadsbibliotek 14/11
Hon är het nu, sångerskan Isabella Lundgren: OrkesterJournalens utmärkelse Gyllene skivan, ansiktet på bild i tidningar, på väg till Japan – fint att Great Jazz Club lyckades boka henne! Lokalen var fylld till sista plats.
Visst är hon värd uppmärksamheten, hon har en sagolik röst och förstår att använda den. Senast hörde jag henne på avstånd i missionskyrkan, nu satt jag två meter ifrån henne och upptäckte fler nyanser och hur hon tänjde på sitt röstomfång.
Trions mullrande intro till inledande ”Accentuate the positive” utgjorde en rivstart, och sedan behölls koncentrationen den dryga timmen igenom. Som uttolkare av den amerikanska sångboken var hon suverän, hon fyllde utan tvekan upp standardlåtar som ”Them there eyes”.
Kanske gav hon ändå de djupaste intrycken med sina egna alster, ofta skapade ihop med pianisten Carl Bagge. De hudlösa och känsliga texterna bottnar säkert i egna upplevelser och erfarenheter, att framföra dem ärligt kräver ett utlämnande förhållningssätt vilket gör att man som lyssnare får ta emot ett förtroende. Häri ligger kanske den allra största behållningen av att få ta del av Lundgrens sång.
Trion musicerade på ett föredömligt lyssnande sätt. Jag tror att Chris Montgomery var inhoppare på trummorna, det löste han bra. Att en god basist skapar trygghet omkring sig må vara en klyscha, den stämde i alla fall in till punkt och pricka på Niklas Fernqvist. Carl Bagge var flyhänt vid klaviaturen, men det är ”alla” – dock har inte alla det känsliga anslag han gav prov på i sina fantasifulla inledningar.
Vid välkomnandet sades att musiken skulle visa sig ha ”bluesen i rötterna”. Det kan man säkert definiera på olika vis, men jag kunde inte uppfatta några påtagliga bluesinslag förrän i avslutande ”Nobody knows the trouble I´ve seen”. Inte för att det gör något – all jazz måste väl inte vara bluesmarinerad?