Crusellhallen
Linköping 22/10
Det är inte ovanligt att artister försvinner ur rampljuset ett tag för att sedan återvända – ofta med hjälp av tidigare förtjänade succéer. Men Eva Dahlgren har varit mer eller mindre osynlig så länge, vilket gjorde hennes återkomst extra intressant och efterlängtad.
Visst undrade man om det skulle vara den ”gamla” Eva som alla känner igen, eller en ny variant med ett bitvis nytt språk och tonspråk. Jag tycker att det finns en sanning i båda alternativen. Några gamla lagrar vilade hon inte på, repertoaren var huvudsakligen hämtad från senaste skivan ”Jag sjunger ljuset.”
När väl knippet med klassiker gavs utrymme så var det med uppdaterade arrangemang, inte oigenkännliga – och inte nödvändigtvis ”bättre” – men tillräckligt för att man skulle lystra lite extra. Så var fallet med till exempel ”Ängeln i rummet” och ”Vem tänder stjärnorna”.
Den inspelade musik som ljöd medan bandet gick på scenen gick sömlöst och elegant över i framförandet av ”Hela världen står i blom”. Jag har under den senaste veckan hört Lena Philipsson och Jill Johnson i samma lokal, och kunde nu konstatera att de hade ett tydligare och bättre ljud än Dahlgren. En del av hennes texter försvann, men så har väl artikulationen heller aldrig varit hennes adelsmärke.
Bekant från förr kändes annars det syntmättade soundet: tre keyboards på scen gav ett mäktigt, tungt och tajt sound som det inte var enkelt för de tänkvärda texterna att nå igenom. En av de många sådana var ”Allting om igen”, en sång som är annorlunda det mesta och som Dahlgren skrev ihop med den i våras bortgångna vännen Bodil Malmsten.
Konserten var ingen ”nummerrevy” där de talade mellanrummen fylldes av lustigheter om vad som helst eller anekdoter som bröt stämningen. Det hon välformulerat sa före ”Sommarens sista dagar” och den starka ”Filmen om oss” ingick liksom i de sånger som följde och bidrog till helhetsuppfattningen.
Instrumentala mellanspel från den kompetenta orkestern förekom, men några regelrätta solon på styva linan var det inte tal om. Och scenografin var kongenial med musiken och framtoningen: stram och stilren.
Eva Dahlgren har jobbat ihop till ett anseende som gör att sådant som kan bli plattityder i någon annans mun tas emot med respekt och på allvar när det sägs av henne. Här finns ingen tillstymmelse till publikfrieri, hon ”vill inte passa in där hon inte passar in” som hon sjunger i ”Blå”. Hennes integritet och konsekventa konstnärskap firade triumfer under konserten. Hon står för något originellt som bara är hennes, den sortens artister måste vi ta vara på!