29/10
Finalen på Internationella veckan, arrangerad av biblioteket i Motala med bland andra den sanna eldsjälen Tonny Henriksson i spetsen, kunde inte ha varit bättre. Kulturakademins scen har troligen aldrig förut befolkats av artister med större utstrålning. Nadin Al Khalidi på sång, saz och mandola är en formidabel scenpersonlighet, och hela bandet är det mest tung-gungande och på samma gång lättaste, luftigaste, vackraste jag sett och hört i Motala.
Lyckas man slita ögon och öron från Nadin Al Khalidi så är det violinisten Filip Runesson man knockas av. Men vad vore han utan basisten Romain Couitama, gitarristen Gabriel Hermansson och de formidabla slagverkarna Valter Kinbom och Fredrik Gille. Säkert lika fantastisk, men bandet är som en väloljad maskin, full av liv och färg, om man nu kan tänka sig något sådant.
Tarabband är alltså en orkester som spelar arabisk musik från Sverige. Och det mesta låter arabiskt men glider faktiskt ibland över i svensk visa, vilket får en att inse att all musik växer ur samma rot. Och så kantrar en del låtar också över i funk, särskilt när Nadin Al Khalidi nyttjar sin wah-wah-pedal till sin elektriskt förstärkta saz, ett slags luta.
Nadin, som själv flydde från Irak för 14 år sedan, berättar om texterna. Som sången om bilden av den lilla flickan klädd i bara rosa pyjamasbyxor och ljusblå t-tröja som flyter på vattenytan. Under ser fiskar och sjögräs upp mot henne och hyllar henne. Man behöver inte förstå den texten, den går fram även på arabiska.
Före paus gav Tarabband en lysande konsert och efter paus kom så ett stort antal elever från Kulturskolan och anslöt – och trots att det inte borde vara möjligt lyfte konserten då ytterligare.
Det blev en fest som framkallade glädjetårar.
Kulturakademin var nästan fullsatt, annars hade jag tvingats skriva: stackars alla ni som inte var där.