”En julsaga” av Charles Dickens
Berättare Christian Zell, Norrköpings Symfoniorkester, Bel Cantokören, Musikaliska Sällskapets Kammarkör, Östgöta Kammarkör, solist Jakob Högström, dirigent Andreas Hanson
Crusellhallen i Linköping 20/12
Det här var en stämningsskapare med bästa tänkbara ingredienser: julmelodier, goda musiker och en fascinerande berättelse. Dickens julsaga är en sedelärande historia om den snåle gubben Scrooge som omvänds och blir generös. Sagan är lite släkt med H C Andersen och kanske även Karl Bertil Jonsson. Zell läste enkelt men effektivt, utan något som helst överspel.
De olika avsnitten interfolierades av engelsk julmusik. Öppningen var optimal med Vaughan Williams ”Fantasia on Christmas carols” där Högströms myndiga baryton vilade på en klangbotten från kör och orkester, stillsamma och svaga nyanser målade ett mysterium och lovade gott inför fortsättningen. SON:s stråksound – mums!
Allt andades lugn och eftertänksamhet, samtidigt fanns inga longörer och onödiga pauser utan allt flöt vidare på ett behagligt vis. Flera av styckena hade hämtats från ”A carol symphony” av Hely-Hutchinson; idylliskt och okomplicerat, vissa partier hade platsat i en Disneyproduktion.
De tre sammanslagna körerna lät bra, även om de ofrånkomliga avstånden i uppställningen försvårade en alltigenom homogen klang. Men tillsammans med den beledsagande orkestern glänste de i ”The first Noël” och ”O come all ye faithful” i Willcocks klassiska arrangemang. I den sistnämnda lyftes allt till ett strålande fortissimo, och det gjorde gott efter den dynamiska försiktighet som kvällen kännetecknades av i övrigt.
”God rest ye merry gentlemen” återkom i tre olika tappningar: en för kör, en för orkester och en med barytonsolisten Högström. Körvarianten var lite stolpig och stillastående, men det var inte alls sångarnas fel, utan arrangemanget var gjort på det sättet. De två övriga hade bearbetats annorlunda, något som skapade möjligheter för frasering och rörelse framåt.
Jag avhåller mig från att sätta ett sammanfattande betyg, eftersom det inte rörde sig om en konsert i vanlig mening. Och jag tror knappast att varken orkester eller kör ställdes inför så stora utmaningar. Samtidigt kan ”det enkla” också vara konst och svårt nog, men när sångare och musiker av god standard framför visor och carols av det här slaget, när de i någon mån har en överkapacitet samtidigt som de tillåter det enkla att vara just enkelt – då kan det ofta bli uppseendeväckande bra!
Det som stannar kvar hos mig, förutom den vackra musiken, är hur Zell läste om de två arma barnen, pojken som hette Okunnighet och flickan vid namn Nöd. Man behöver inte ha så värst mycket fantasi för att känna vilken bäring den passusen och resten av sagan har på vår egen tid!