Solist: Nina Sognell, tvärflöjt.
Dirigent: Cathrine Winnes.
Crusellhallen, Linköping
3 mars
Det bjöds på franskt när Östgöta Blåsarsymfoniker konserterade i Crusellhallen under ledning av dynamiska Cathrine Winnes i torsdags kväll. Franskt och norskt.
Winnes dirigerar sin ensemble som på tå. Hon är aktiv, pockande och energisk i sin teckengivning. Dessutom är hon en alldeles fenomenal presentatör som gör att man lyssnar. Vid konserten fick hon sin chans när landsmannen Olav Bergs musik ”In brief” presenterades. Musikens idé var kanske mer spännande än framförandet. Mycket av förtätningar och förtunningar i klangen, handlingar och händelser.
Som motsats till Winnes presentation stod den inledande monologen av musikchefen som i stort återberättade allt sådant som redan stod i programbladet.
En sak slog mig emellertid: en hel del av den musik som framförs av ensembler lik denna är klanger som arrangerats om utifrån originalbesättningar. Jag antar att blåsargänget på skilda vis försöker få komponister att skriva direkt för dem, i original. Pengar förstås. Men även politik. Här finns mycket att göra.
Programvalet i denna korta konsert med endast 90 minuter klingande musik följde som sagt en fransk linje. Spännande. Men upplägget var lite besynnerligt. Att öppna med Olivier Messiaens ”Majesté du Christ demandant” var en miss. I klanger med ett koralliknande upplägg avslöjade symfonikerna sig i bristande precision vad det gäller ansatserna.
Jag hade hellre sett Saint-Saënsmusiken ”Orient et Occident” som en inledande fördrink till hela anrättningen. Där ville musiken och musikerna berätta en historia och de positiva vibrationerna fyllde rummet.
Ensemblens egen tvärflöjtist Nina Sognell var solist i Jacques Iberts ”Konsert för flöjt och orkester”. Sognell imponerar med en vacker ton och en vilja att bygga naturliga fraser, fina linjer, samt en behärskning av de tekniska svårigheterna. Tonen är inte stor, men varm och sjungande. Dessvärre hade hon att kämpa med ett komp som ville lägga beslag på klangutrymmet, i synnerhet i flöjtens lägre register.
Där hade orkestern behövt dämpa sig mycket mer. Eller än värre: jag är inte helt säker på att denna instrumentation är den optimala. Förvisso lägger även lokalens snåla efterklang ett litet otrevligt akustiskt krokben.
I Maurice Ravels avslutande svit ”Valses Nobels et Sentimentales” vann den pigga inledningen och de svängande tretaktarna på poäng. I övrigt upplevde jag att det fanns uppenbara problem med att sammanfoga de olika delarna i musiken. Det hela kändes spretigt och aningen oangeläget.