Med Chrystal E Williams, mezzosopran, Henning von Schulman, bas, dirigent Nader Abbassi
Crusellhallen i Linköping 7/10
Redan när en stor orkester före konserten stämmer sina instrument skapas ett visst mått av magi, spänning och förväntan ligger i luften. Sedan gäller det att följa upp detta i det faktiska musicerandet, något som inte innebär problem för musiker av SON:s kaliber: de innehar bärigt träblås, glansfullt brass, sjungande stråkar och profilerade slagverk.
Klangprakten de åstadkom i Wagners förspel till ”Mästersångarna” var berusande, stråkcantilenorna inget annat än underbara! Det var länge sedan jag hörde SON, men jag vill minnas att jag tidigare noterat en slankhet och en svalka i stråkarna, något som jag inte menat negativt – men nu upptäckte jag hur som helst värmen, blodfullheten, de dunkla dagrarna.
De gör ett habilt jobb i olika sammanhang av skiftande dignitet, bland annat på de med rätta prisade albumen med Sven-Bertil Taube. Men detta är deras hemmaplan, här kom de till sin fulla rätt och visade sin höga klass. Så var exempelvis de perfekt avvägda tempotöjningarna i Puccinis ”Preludio sinfonico” läckerheter, hela det stycket var en seglats över ett bråddjup av skönhet och passion, ända in i ett andlöst svagt pianissimo i det avslutande pizzicatot.
Konsertens huvudroller innehades annars av vinnarna i Stenhammartävlingen, mezzosopranen Chrystal E Williams och basen Henning von Schulman, värdiga vinnare som det var en förmån av få njuta av. Liksom dirigerande Abbassi balanserade de i Mahlers ”Des Knaben Wunderhorn” förtjänstfullt mellan de folkligt enkla melodierna och det komplexa och ödesmättade tonspråket.
Men så fort orkestern spelade starkare än mezzoforte försvann de i viss mån i den färgrika orkestersatsen. Eftersom Mahler här avsett att sångstämman ska dominera på ett annat sätt än i andra sångcykler så förminskades något väsentligt, och jag hade svårt att uppfatta några vokala karaktärsdrag. Kanske var det fråga om ett akustiskt fenomen, som i så fall får tillskrivas vår fina Crusellhall?
Det föll bättre på plats efter paus, i operapärlor av Mozart, Strauss, Verdi, Tjajkovsky med flera. Sångarna kom nära på ett annat och mer verkningsfullt sätt, och man hörde vilken märg som fanns i von Schulmans basröst. Williams gjorde en fin insats i Habaneran ur ”Carmen”, med egaliserad sång över hela registret. Härligt att ta del av var också deras stilfulla utspel, gester, rörelsemönster – det är inte alltid lätt att vara ”lagom” expressiv i konsertanta framföranden av sceniska och musikdramatiska verk.