Dirigent Christina Hörnell
Missionskyrkan, Linköping
26 september
Den som själv aldrig sjungit i kör kanske har svårt att förstå tjusningen. Varför gör man det? Varför träffas man regelbundet och väntar på att någon annan ska tala om för en vad man ska sjunga och hur man ska göra det?
Svaret på frågan tror jag är väldigt enkelt: man kan bara inte låta bli. Och när Linköpings studentsångare i lördags bjöd på lika delar traditionell manskörsrepertoar och ett begåvat och kärleksfullt experimenterande med koristens roll och drivkrafter, var det nog inte svårt för någon i publiken att tro på att det är just så.
Men: hur får man sedan som dirigent med sig femtiotalet män på alla nyanser, tempoförskjutningar och avvikande rytmer? Först och främst genom att slå mycket tydliga och distinkta slag, men även genom att huka sig, ställa sig på tå, röra armarna i cirkel och spela luftpiano med fingrarna. Jag tror – nej, alla vi i publiken kände – att både Christina Hörnell och koristerna hade otroligt roligt i Missionskyrkan i sin jakt på körsjungandets hemligheter.
Första halvan av konserten innehöll både dåtida och nutida manskörsrepertoar. Dissonanserna i Darius Milhauds ”Psaume 121” landade i fina och rena durackord. Och koristerna vårdade sig verkligen om texten i Jean Sibelius traditionellt manskörsklingande ”Fridolins dårskap” – liksom i nästan allt de framförde.
Jan Sandströms ”Vuojnha Biegga” (Andens vind) bygger på en jojk av den samiske prästen Johan Märak. Ett spännande stycke där sångarna inte tvekade att låta som både ripor och småfåglar vilande på ett taktfast underliggande driv. Och i den isländska psalmen ”Heyr, himna smiður” fick vi höra prov på att basar minsann kan sjunga både mjukt och innerligt även i de lägsta lägena.
Benjamin Britten har tonsatt den sorgliga balladen om lille Musgrave och lady Barnard för manskör och piano. Ackompanjemanget illustrerar både kyrkklockor och forsande strömmar som i Linköpingspianisten Sanna Sundstedts lyhörda spel bidrog till den fina upplevelsen. Liksom gjorde konferencieren Jakob Vrangs initierade och torroliga presentation.
I andra halvan av konserten klev koristerna verkligen ur sin trygghetszon. Allt framfördes utantill. Repertoaren rörde sig från traditionell manskörssång som ”Om alla berg och dalar” till Magnus Ugglas ”Du är den vackraste jag mött” och finalnumret ”I am what I am” ur musikalen ”La Cage aux Folles”. Däremellan spelade de på glas, reciterade dikter och frambringade övertonsbemängda ljud fullt i klass med dem som mongoliska och tuvinska strupsångare behärskar.
Körmusik på denna nivå förklarar mycket av det intresse som lockar dryga halvmiljonen människor i Sverige.