Harpsolist: Delphine Constantin Reznik
Dirigent: Anna-Maria Helsing
Crusellhallen i Linköping 10 september
Entrén var flott och annorlunda: musikerna kom från alla håll, de hade röda prydnader på frackslaget eller i håret (nej, herrarna hade inget i håret!) och på vägen mot scenen gav de röda rosor till några av publikens damer. Tjusigt!
Sedan var det spanskt från start till mål. Uuno Klamis uvertyr ”Sveaborg” var festlig och grann och utnyttjade instrumentgruppernas särprägel.
Inför Rodrigos ”Concierto de Aranjuez” hade jag onda aningar, jag trodde knappast att originalet med gitarr som soloinstrument skulle överleva av att spelas på harpa. Men länsmusikchef Tomas Herrgårdh förklarade i sin presentation att Rodrigo själv transkriberat sitt verk för harpa.
Harpversionen var fängslande och annorlunda, 2:a satsens arpeggion blommade ut mer än vad en gitarr kan åstadkomma. Delphine Constantin Reznik, till vardags i Norrköpings Symfoniorkester, spelade utsökt på sitt änglainstrument, inte minst imponerade de tämligen ”gitarristiska” drillarna och ornamenten. Mellansatsens solokadens var hur vacker som helst!
Så den transformationen innebar inga problem. Då var steget större från en konventionellt utrustad symfoniorkester till en blåsardito. Trots att orkestern spelade Ingvar Karkoffs bearbetning oklanderligt fanns ett hål av saknad efter den ursprungliga klangkoloriten.
Flera av de klassiska standardverken för orkester håller sig flytande även efter en transkribering, de seglar utmärkt trots att flera segel har revats och klangpaletten diminuerats, det har Blåsarsymfonikerna visat prov på många gånger. Men ”Aranjuez” tillhör inte den samlingen!
Yttersatserna är rytmiska, men i mittensatsen är pulskänslan knappast ett dominerande inslag. Desto viktigare att dirigerande Helsing var föredömligt tydlig i sina slag.
Efter paus spelades ”Suite Española” av Albéniz, musik som jag tidigare enbart hört framförs på gitarr eller piano, och som blev ytterligare ett exempel på hur stilgrepp från ett instrument eller en ensemble inte självklart låter sig överföras till ett annat utan att något går förlorat på vägen.
Jag minns inte säkert hur Herrgårdh formulerade sig om konsertens avslutning, Ginasteras ”Dancas del Ballet Estancia”, men det var något i stil med att det skulle bli ”eldigt så det förslår”. Enormt mycket positivt kan sägas om Blåsarsymfonikerna, men ”eldiga”?
Men det var suggestivt och skickligt spelat, med mer energi och koncentration, och mer engagerat och engagerande än Albéniz.