Men för genren ovanliga klanger smyger sig in, som valthorn eller fagott och oboe. Extra kryddor kan man säga.
Med trumset, bas och piano i botten svängde det bra. Saxofonsektionen var mäktig. Balansen bra som helhet även om högtalarljudet med solisten ibland inte riktigt smälte in i det övriga. Katedralskolans aula – en anrik och stämningsmättad plats – var väl inte idealisk för detta ljud. Akustiken gav ibland en lite skrällig klang i starka partier.
Programmet dominerades av Sinatralåtar. Redan i ett inledande instrumentalt potpurri fick vi möta flera klassiker. De gör sig dock bättre med sång. Peter Asplund verkar ha siktat in sig på att i sin sång komma nära originalet. Det var verkligen en ”sound alike”.
Det gör förstås att vi känner igen oss och imponeras av uttrycket och musikaliteten. Samtidigt blir det lite anonymt. Jag saknar något av Asplunds person i sången; egna fraseringar, och egenheter som sticker ut, kunde det gärna varit mera av.
Den största förtjänsten i sångerna är nog enheten som uppstår med orkestern. Det är god tajming och även i högt tempo så sitter det väldigt bra. I snabba låtar som "The song is you" fungerar det kanske allra bäst. I den gav Asplund också exempel på den ordlösa scatsången. I det kom han på något sätt närmare sitt trumpetspel.
Som trumpetare framträder han med större skärpa och pondus. Han har många nyanser i sitt spel och imponerar även med den mjuka och lyriska känslan. Ett fint intermezzo i Sinatraflödet är hyllningen till Dizzy Gillespie. "A night in Tunisia" får en energisk tolkning med en laddad och ekvilibristisk, ensam trumpet på slutet.