Kanske är inte den stora konsertscenen den optimala platsen för tango. Nu blev det något annat, i de speciella arrangemangen för blåsorkester. Mer konsertant och mer konstmusik av det hela. Det passar för kompositörer som Astor Piazolla men i den traditionella tangons äldre sånger så gör de sig bättre i en intimare och svettigare miljö.
Nu blev det förvisso lite annat i programmet också. Tre stycken ur Stravinskijs Historien om en soldat blev ett intressant intermezzo med suveränt fiolspel av Tangartes Hedda Heiskanen. Även här fanns tangorytmer men just dessa föll mer på plats i stycken som La Yumba.
Slagverket blev en viktig komponent just för rytm och tyngd. Träblåset smälte fint in med Tangartes fyra stråkar. Med brasset blev det mäktigare. Pampigt och fint tryck, men på gränsen till lite svulstigt ibland som i Piazollas avslutande Adios Nonino – en av hans mest sentimentala låtar.
Piazolla utvecklade som sagt tangon till att bli konstmusik med egenartade arrangemang och ett tonspråk som snabbt känns igen. Bästa exemplet på detta var denna kväll Four seasons of Buenos Aires. Dramatisk och målerisk musik som skulle passa till film.
Jonas Dominiques arrangemang fick fram fina nyanser och variationer i klangen. De krävande rytmiska synkoperna satt inte alltid perfekt, men det blev ändå en stark helhetsupplevelse av dessa fyra stadsbilder.
Carlos Gardels sånger var en annan återkommande del. Här saknades förstås sången men klassikern Mi Buenos Aires Querido blev ändå en fin tolkning, smäktande vacker och känslofull.