Tommy Nilsson är tillbaka. I alla fall i Linköping. Han plockar sånger från sin fyrtioåriga repertoar, framför flera av tolkningarna från nyss nämnda ”Så mycket bättre”, och rör sig med ett scenspråk som mixar Easy Action-rörelser och smådansandets lite ryckiga uttryck.
I konsertens första akt blandar Tommy sång med förinspelade bild- och textspel. Det är pillerburkar, satelliter och elefanter. Och ord. Mellan detta Tommy Nilssons sång. Ibland träffsäkert enkel och somrig på något sätt. Andra gånger bara enkel. Och väldigt ofta om kärlek. Under första akten säger Nilsson inte ett enda ord mellan sångerna och plötsligt tänds belysningen i lokalen. Ingen riktigt vet om det är paus eller om konserten är över. Akt två är betydligt mer levande. Tommy Nilsson mellansnackar, visar sina tatueringar (precis som för 366 dagar sedan) och kryper repertoarmässigt delvis ännu längre bakåt i åren.
Jag slås över den breda repertoar han faktiskt har, genom att komma på mig själv att tänka ”ja visst ja, han har gjort den sången också”. I några fall väcker Tommy liv i låtar i alla fall jag glömt bort att han har gjort. Som bäst gör sig Tommys röst när han avskalat och akustiskt komponerat slår sig till ro i sin sång. Men han behöver växlingarna i tempo och uttryck, då hans tydliga röstkaraktär tenderar att skapa något som blir väl repetitivt. Men den fyller rummet. Ett år har gått sedan han var här senast. Eller mer korrekt: Ett år och ”En dag”.