"Toner från Tallinn – och andra platser runt Östersjön"
Erik Rapp, valthorn; Jan-Åke Hermansson, trumpet; Magnus Matthiesen, tuba; Mikael Wittwång, trumpet; Therese Hammarberg, trombon
Studion
12 mars
Fem brassmusiker blåste liv och värme i den industrifula och dragiga lokalen Studion i Konserthuset på lördagseftermiddagen. Östgöta Brasskvintett jobbar huvudsakligen med att spela på äldreboenden, i skolor och på förskolor. Runt 200 konserter om året blir det, berättade trombonisten Therese Hammarberg. Därutöver spelar musikerna i Östgöta Blåsarsymfoniker – och så ibland inom ramen för konsertserien Konstpaus.
Östersjön, som nämns i konsertrubriken, blev oväntat vidsträckt i detta program eftersom första verket kom från Danmark. Vagn Holmboe var kompositör och musikkritiker och skrev körverk, symfonier, stråkkvartetter och operan ”Kniven”. ”Kvintett nr 2” komponerade han 1978 och han lär ha tagit intryck av resor till Färöarna och Rumänien.
Första satsen, Allegro, startade som en fanfar och innehöll några riktigt tajta och fina duetter mellan de båda trumpeterna, som Jan-Åke Hermansson och Mikael Wittwång tog väl hand om. I en av satserna satte tubaisten Magnus Matthiessen en sordin på sitt instrument. Den såg ut som en gigantisk blå lampskärm med vita kanter. Klangen blev otroligt mjuk och de låga tonerna kändes nästan bara som ett fladder i magen.
Estländaren Eino Tamberg skrev ”Music for five”1992 på uppdrag av Stockholms kammarbrass. Verket har undertiteln ”Irrequieto e dolce” (rastlöst och ljuvt) och de båda sinnesstämningarna turades om att dominera ljudbilden. Musiken var väldigt rytmiskt komplex med många och oregelbundet förekommande pauser vilket måste vara svårt att spela. Ibland samtalade alla instrument, ibland förekom dialoger mellan trumpeterna eller mellan tuban och trombonen. Som så ofta i modern musik gick verket inte i vare sig dur eller moll. Men allt landade i ett befriande durackord.
Fenomenet brasskvintett etablerades egentligen först på 1950-talet så det finns inte mycket musik av äldre snitt att tillgå. Ryssen Victor Ewald utgör dock ett undantag. Han var cellist och hornist i Sankt Petersburg och orkestrerade om några av sina stråkverk för brassensemble.
Ewalds tonspråk var lättare att ta till sig och här märktes också ett igenkännande lugn i Östgöta Brassensemble. Det var inget fel på deras framförande av Holmboe eller Tamberg, men Ewalds musik verkade vara mammas gata på ett annat sätt.
Fler än vi trettio som satt i publiken brukar komma på Konstpaus-konserterna, men kanske blev den stora ölmässan i resten av huset en avskräckande faktor? Den störde dock inte alls, annat än möjligen genom en svag men tydligt karaktäristisk doft.
Verklista: Vagn Holmboe (Danmark 1909–1996): ”Kvintett nr 2” (1978); Eino Hamberg (Estland 1930–2010): ”Music for five” (1992); Victor Ewald (Ryssland 1860–1935): ”Kvintett nr 3” (1912)