Backstage, Linköping
3 oktober
Ulrik Munther slog igenom för sex år sedan, växlade upp en vinst i MGP Nordic med att bli stor på Youtube, och växte till sig ytterligare genom medverkan i Melodifestivaler och välmottagna skivsläpp. Förutom just genombrottet har Ulrik Munther hållit sig till engelska. Tills nu vill säga.
2015 slängde han kepsen och började sjunga på svenska, med texter signerade Jonas Gardell. Dessa nya sånger har ett tydligt beat, samtidigt som texterna gräver i tonåringens djupaste grubblerier. Det är i huvudsak dessa sånger som Ulrik Munther framför vid sin konsert i Linköping på lördagskvällen. Och han gör det för en publik som också växt en del sedan han var här senast – med längd som en tolvåring är sikten mot scenen inte lika självklar längre.
Han framför sina sånger på ett ganska introvert sätt. Står förvisso längst fram på scenkanten, broderar ut ackompanjemangen jämfört med originalversionerna och tar ner tempot rejält när han avviker från de svenska sångerna och sjunger ”Tell the world I’m here”. Men med några få mellansnack och avfyrade leenden, och endast en ordentlig inbjudan till allsång, har jag svårt att känna att han riktigt interagerar med sin publik.
I stället är det sångerna i sig och publikens vilja att känna varje beat och uttrycka varje strof, som lyfter konserten. Publiken jublar som högst till nyss nämnda ”Tell the world…” och ”Boys don’t cry” – de två avsteg som görs från nya skivan. Och det är lite synd. Det finns mycket som uttrycks på vackert vis i Ulrik Munthers nya repertoar. Och som passar så väl till hans röst, en röst som förblivit ett tydligt signum alltsedan genombrottet i svenska kvalet till MGP Nordic.