Backstage, Linköping
31 mars
När den här texten publiceras är det första april. Den artist som kvällen innan stod på scenen, berättade för några år sedan att han ville återlansera sig som Black. Allt det där visade sig i slutändan vara ett skämt, eller åtminstone en chokladkaka.
Men sista mars står han där. I kritstrecksrandig kavaj, lila skjorta och svarta jeans. Lång som få. Med ett röstsignum som ramar in den närmast fyrtioåriga karriären. Och med en kvalitetsmässig jämnhet så som anstår en rutinerad artist, men som delvis gör det sångmässigt ospännande. Tommy – för det är Tommy Nilsson jag pratar om – framför sång efter annan från sin karriär och gör det med samma ögonkisande, knäböjarsångstil ackompanjerat av ett och annat fingerknäpp och bagaren-borstar-av-mjölet-från-händerna-handklappar.
Publikuppslutningen är minst sagt modest. Stundtals blir framträdandet, trots att det hela är ganska avskalat, som en översvulstig powerpointpresentation när lärosalen valt att bara locka två studenter. Och jag hade hellre haft Tommy Nilsson vid flygeln i hörnet i en biblioteksbar. Just för att känslan hade blivit mer rätt där.
För det är inget fel på rösten. Som bäst gör den sig när vemodet får slå an tonen och strängarna.
Det är inget fel på texterna heller, även om de – på samma sätt som den här recensionen – ofta börjar och slutar på samma sätt. Men publiken talar sig tydliga språk: tiden är just nu fel för Tommy Nilsson.
I höst återlanseras Tommy Nilsson. Inte som Black. Men väl i ”Så mycket bättre”. Och då får vi kanske veta om texten på hans tatuering ”Go and have some tea” var ett skämt eller inte. Och om livet därefter blir underbart, såsom Black – originalartisten från 1980-talet – sjöng.