Palatset, Linköping
14 oktober
Nostalgi har en stark dragningskraft. Särskilt i kombination med chansen att få slå sig loss en kväll på stan och låtsas att livet är lika enkelt idag som för trettio år sedan när de tre banden som uppträder på Punkfestivalens första kväll var en vital del av Linköpings punkscen. Det är en kväll som bjuder på stor spridning inom genren punk.
Först ut är Bizzmacken vilka får sägas representera den infantila punken. Det är bandets första spelning på 27 år och medlemmarna reser nu snabbt framåt från en tid när de befann sig i en perfekt symbios av ålder och de pubertala texterna om öl, att bli full och att kräkas till en nutid när det måhända inte rimmar på ett lika självklart sätt. Det går ju förvisso att argumentera att det är ett tema som passar alldeles utmärkt på en nostalgisk punkfestival där stämningen är uppsluppen även om tinningarna grånat och kriget mot midjemåttet är förlorat. Om inte annat har åren försett bandet med en äkta hinna av sluskpunk som passar dem alldeles utmärkt.
Lennys Gosskör är ett exempel på ett punkband som inte är så mycket punk. Ibland spelar de försiktig reggae men oftast levereras en melodiös och svårmodig popmusik. Framförandet är riktigt bra, jag undrar nästan om bandet i hemlighet bott i replokalen sedan 1989. Framförallt är det de lite svulstigare poplåtarna som ”Siwert Bequerel” och ”Svartvita tankar” som imponerar på mig. Jag vet inte när bandet stod på en scen senast men det här borde de göra oftare.
Lowriders avslutar fredagskvällen och bjuder på ett sådant ös att det är svårt att se dem som ett återförenat nostalgiband. Visserligen har de spelat en del under de två senaste åren men jag är ändå inte beredd på att musiken ska låta så pass skarp och fräsch. Det är mer stökig garagerock'n'roll än tvättäkta punk och det finns inget som daterar musiken till åttiotalet. Sångaren Coste Eriksson säger att han på ett läkarbesök nyligen fått order om att ta det lugnt. Det gör han inte. Två låtar in i konserten är han andfådd och totalt genomsvettig, men det hindrar honom inte från att kämpa vidare och ryta i mikrofonen som vore det 1983 igen. Med Coste på scenen vet man att precis vad som helst kan hända, även om mamma står i publiken, men den här kvällen blir det bara rock'n'roll-röj och det är riktigt bra.
Under lördagen spelade de klassiska banden Spy och Mackt tillsammans med det för kvällen ihopsatta Bohmans Armé som levererar covers av gammal Linköpingspunk.