Musik av tre komponister Bach. Anna Jobrant, sopran, Helene Ranada Matstoms, alt, Martin Thörnqvist, tenor, Staffan Lilja, bas, Stefan Lindvall, violin, stråkorkester, Torbjörn Köhl, kapellmästare
Domkyrkan 20/8
Jag var så trött, så trött när jag släpade mig in i domkyrkan för att ta del av torsdagens konsert. Ett bättre omhändertagande för en trött kropp och själ än kvalitativ barockmusik är svårt att finna. Och det här var något som lockade många, programbladen räckte inte på långa vägar…
I Johann Sebastians sjätte Brandenburgare var det konsekventa non legatospelet balanserat och väl avvägt. Ljudbilden var dov och mustig i och med de lågt stämda instrumenten, och när den lyfte fram den ljusa och rörliga melodiken blev resultatet fascinerande.
Det fanns passager när intonationen inte var klockren, men det för Bach typiska och obönhörliga flödet var otvetydigt påkopplat.
Johann Michael och Johann Christoph tillhörde generationen före sin släkting Johann Sebastian, av dem uppfattade jag den senare som harmoniskt djärvare än den förre: den väl utvecklade kromatiken måste ha varit radikal under hans livstid (andra halvan av 1600-talet) men blev i hans Lamento mycket uttrycksfull.
Helene Ranadas altstämma gifte sig fint med den särpräglade klangen från tre gambor.
Samtliga sångare och musiker (tror jag) framförde också en Bröllopskantat av samme tonsättare, där Stefan Lindvalls soloviolin ledde och kommenterade och glittrade.
Allra mest njutbar och smeksam var Johann Michaels sopranaria – vackert vackert vackert! Den framstod som en sorts ”ur-musik” eller ”grund-musik”, enkel på sitt sätt – men ren och fulländad.
Anna Jobrants röst och sångkonst passar detta perfekt: på något vis konstfullt och okonstlat samtidigt, om det nu är möjligt.
Ett reningsbad var det i vilket fall som helst.