Och när 2010-talet så smått valsar in på sin sista fjärdedel levererar hon musik i någon post-Orup, post-symaskins-, och mittemellan-relations-era. Lena Philipsson. En söndagskväll i oktober besöker hon så Linköping. Mellansnacken är långa och touchar stå-uppkomiken, dansrörelserna är närmast en parodi på henne själv, och repertoaren har en klang som sträcker sig från dansbandstakt till jazz. Det är mycket sånger från senaste skivan ”Jag är ingen älskling”, lite Orup-era, och så genombrottslåten från symaskinstiden: ”Kärleken är evig”. Ackompanjemangsmässigt backas Lena av sex musiker, och väljer tämligen ofta att själv sitta vid flygeln. Inramningen består delvis av gamla filmklipp: från stumfilmen, från Psycho, och från hennes barns uppväxt.
Lena har ofta skämtat om allt och därmed behållit ett skal och en distans, men ikväll vågar hon glänta på dörrar. Det handlar om kändislivet, avslutade relationer, och barn som blir vuxna. Även om dessa stunder är relativt korta, ger de showen ett djup, som de mer parodidansande, stå-uppflörtande och upptempoflåsande delarna saknar. Och de adderar till bilden av Lena. För även om hon är och förblir Vetlandatjejen vars småländska sipprar fram när hon tänjer tonerna, 1980-talets mesta symaskinsansikte, 1990-talets agent-wannabe och 2000-talets kvinnliga svar på Orup, verkar Lena Philipsson fortfarande hitta och visa nya sidor av sig själv.
