Palatset
4 december
För 25 år sedan var The Quireboys tillsammans med The Dogs D'Amour ledande i den brittiska vagabondrocken. De var yngre och mer slitna varianter av The Rolling Stones sett genom ett alkoholromantiskt skimmer spelandes rock'n'roll anpassad för små, svettiga pubar.
Med åren har The Quireboys hunnit ifatt sin image och åldern har givit dem en naturligt sliten lyster men den tidlösa rockmusiken är fortfarande lika gångbar idag som den var då. Aldrig riktigt inne, aldrig riktigt ute.
Sångaren Spikes stämband har hållit formen, inte för att han någonsin har haft en ljuv sångröst, men han besitter en djupt imponerande ”dagen efter”-rasp.
Det här är en kväll när Palatset lever upp och förvandlas till ett riktigt rockhak med ett riktigt husband på scenen och en glad berusad publik som trängs framför den lilla scenen. Keyboardisten Keith Weir får inte ens plats på scenen utan har fått söka sin tillflyktsort till sidan av scenen.
Med tio plattor att välja från behöver bandet givetvis gallra rätt hårt men bidragen från de senaste skivorna står sig väl i konkurrensen med de klassiska låtarna. Jag tror dock inte att någon i publiken protesterar mot att nästan hälften av låtarna som spelas är plockade från de två första skivorna. Ballader som ”Roses and rings” och ”I don't love you anymore” möts med allsång och under rockigare låtar som ”Hey you” och ”7 O'clock” visar Spike prov på det showmannaskap han har kultiverat under många år. En fin kväll med proffs som levererar, det kan ju inte bli mycket trevligare än så.