Konstigt, tänker vi. Men strax drar vi istället efter andan av förväntan när konserten startar så elegant och tajmat med första Oruphiten ”Är du redo?” från 1988 i snygg koreografi och i riktigt bra ljudmix. Vi börjar jubla under första låten, sjunga med i den andra och stå upp i den tredje. Där blir vi stående – och har snart helt glömt bort att ömka dem som missar det här!
Det är ett tajt gäng som äntrat scenen. Orup och hans medmusiker rivstartar och håller sedan fullt spjäll i närapå två timmar. Alla rörelser (sensuellt sparsmakade) i de listigt utspridda koreograferade numren är synkrona och snygga. Blåsarrangemangen är härligt synkoperade och genomrytmiska. Percussionisten Stella Thors Berefelt drar iväg ett solo som heter duga i ”Magaluf”. Jessica Marberger kliver fram som solist i ”Stanna hos dig”.
Med tanke på att pop är en färskvara är det häftigt att många av showens låtar är mellan 20 och 30 år gamla. Detsamma gäller för övrigt och förvånande nog för en rejäl part av publiken. Så när Orup under ett av mellansnacken drar ett skämt om sin egen ålder (snart 58) där poängen är att vi i publiken, liksom han själv, sedan länge ”har slutat lämna på dagis”, är han inte alldeles rätt ute – säkert var femte i publiken har inte ens börjat ännu. Och här sjunger de med i låtar som låg på listorna när de själva låg på BB!
Orup är något av ett svenskt geni i sin genre. Man må tycka att hans texter inte är några litterära mästerverk. Men vardagligheten i hans bilder av längtan, kärlek och svek är så lättillgänglig att känslan nästan går att ta på. Och hans många fenomenala melodier gör hans katalog till ett band av pärlor som man bara inte kan motstå.
Vi får också prov på musikern Orup. Det visar sig att han spelar både akustisk och elektrisk gitarr på en nivå som skulle få band som söker en stabil kompgitarrist att komma med erbjudanden. Och när han på skoj imiterar sin ungdoms amerikanska soul-husgudar James Brown och Marvin Gaye, förstår vi också att de erikssonska röstresurserna nog skulle fungera för mer än bara popsång.
När Orup gör sin hit ”Som isarna (när det blir vår)” ensam på distad elgitarr känns det som om vi fick vara med när han satt hemma och spelade upp den färdiga låten för sig själv för första gången. Det är också denna fullträff till konsert i ett nötskal: Snyggt, spännande och väldigt, väldigt mycket tidlös kvalitet.