13 mars
Här promenerade man i godan ro till en konsert med kammarmusik, och väl där blev man så drabbad att benen knappt bar en när man skulle gå hem igen efteråt!
Bakom den anspråkslösa ensemblebeteckningen ”Pianotrio” hittade vi tunga och ärrade kammarmusiker som pianisten Mats Jansson och violinisten Nils-Erik Sparf. De bekräftade det vi redan visste: att de är mästare på det de gör. Unge cellisten Erik Wahlgren var en ny bekantskap för mig, hans kraftfulla stråk och den högoktaniga klangkvaliteten i hans instrument var förtrollande.
Efter det att Jansson visat sig vara en utomordentlig presentatör spelades Brahms H-durtrio, ett ungdomsverk som han senare reviderade kraftigt. Romantiskt är bara förnamnet, men det blir aldrig kvalmigt. I sin mogna tolkning förhöll sig trion ganska saklig, vilket var klokt eftersom den formsäkra musiken i sig själv ändå ångade av expressivitet.
Scherzot stack ut med flera udda stilgrepp, men oskönt blev det aldrig. Här fanns inga transportsträckor, stråkarna och pianot var fulla av liv, inte minst i den av högspänning laddade slutsatsen.
Ett roligt drag var att trion som extranummer spelade Adagiosatsen igen, denna gång i Brahms oreviderade version.
Och så Sjostakovitjs andra Pianotrio ovanpå det! Hans musik är verkligen svår att skilja från hans historia och de förhållanden som rådde vid skapandet, i detta fall Leningrad 1944. Man lyssnar och läser in det som man med facit i hand vet hände där då.
De fyra omskakande satserna var allvarliga, uppfordrande, desperata, uppgivna, fulla av sorg, stundtals nästan brutala. Largot var så ödesmättat och nästan skrämmande att det var svårt att ta in allt – det är kanske helt enkelt inte möjligt att göra det? Musiken spelades inte enbart på musikernas strängar, utan även på våra nervtrådar.
Efter att vi körts över av den sista satsen rådde tystnad i lokalen mycket länge, det var som om en märklig överenskommelse låg i luften utan att någon hade proklamerat den. Ingen klarade av att klappa händerna på en lång stund, det skulle ha känts som att applådera och tjoa över situationen och allt lidande i Leningrad 1944 och alla motsvarande människoöden idag, nära och långt borta! En djupt mänsklig och humanistisk musik var anledningen till detta.
Musik får gärna vara vilsam eller underhållande, den får lika gärna stimulera och mana till eftertanke. Den här gången vände den upp och ner på mig fullständigt. Oerhört starkt, vilken musik och vilka musiker! Jag tror knappast att jag gripits lika mycket vid någon tidigare kammarkonsert!