Garden, Linköping 25/9
Visst är det lite flakmoppe, utställda manchesterbyxor och Sveriges Magasin över Ted Gärdestads musik. Och visst är det mycket sommar, sol och änglar över samme persons – eller rättare sagt hans brors - texter. Ted Gärdestad gav kanske tydligare än någon annan svenskt 1970-tal sitt sound och fyllde ett decennium av velour, orange-bruna nyanser och oljekriser med en strimma hopp och stora portioner av solsken.
Hur fungerar då denna musik en kväll i september 2016? Alldeles förträffligt om svaret bara avser sångerna i deras mest avskalade former. Men mindre väl när samma melodier framförs i ett överhettat upptempo där tankarna ömsom går till dansband, ömsom till afterski i 1990-talets mest neonflämtande färger.
Rock’n Roll Machine är förvisso det kompband som spelade med Ted just under 1990-talets första hälft (1991–1996), men Ted slutade på något vis aldrig att skapa sånger som andades mer 1970-tal än sin samtid och texter om sol, vind, vatten, månar, satelliter och änglar bör hellre framföras med en mjuk röst som söker, än en som har hittat gaspedalen. Det är absolut inget fel på musikernas förmågor i Rock’n Roll Machine. Faktum är att de angriper instrumenten med den äran. Och sångarna Tomas Kyhlström, Titti Swärd och Tessan Andersson kan också sin sak. Men det blir för mycket. Av musik som överröstar texter, av rörelser som funkar bäst en sen kväll på någon skidort, och av saxofonsolon som kräver sin dansbana. För mycket av allt. Och samtidigt alldeles för lite Ted.