Crusellkvintetten, Östgötamusikens Konstpaus
Studion, Linköping Konsert & Kongress
26 november
Lördagens eftermiddagskonsert ljöd i den ganska mörka och dämpade Studion. Det krävdes lite extra för att få det livligt här. Men Crusellkvintetten antog den utmaningen och programmet lyckades på flera sätt att överraska, liva upp och kränga sig ur den traditionella konsertformen.
Flöjtisten Nina Sognell presenterade i en lättsam lek med bokstaven L. Det slog an en atmosfär av avspändhet och uppsluppenhet. Kul men kanske inte så informativt vad gäller den ungerske kompositören György Ligetis musik och verket "Sechs Bagatellen" som följde.
Det här verket från 1953 hör till Ligetis tidiga produktion. Det är jämförelsevis lättillgängligt för en tonsättare känd för kraftfulla musikexperiment som operan "Den stora Makabern" eller orkesterverket"Atmospheres".
I de sex bagatellerna kan man ana spår från det tidigare 1900-talets Bartok och Stravinskij; med drivande udda taktarter och burleska utbrott, växlande med lågmälda spänningar i täta, dissonanta ackord.
Crusellkvintetten hanterade väl de rytmiskt krävande avsnitten medan de svaga partierna kändes lite osäkra i intonationen. Men som helhet fick de ändå till en fin temperamentsfull tolkning med en distinkt ljudbild. Den ganska dämpade akustiken passade bra för detta.
Christian Lindberg dyker ofta upp i Östergötland, som trombonsolist eller dirigent. Han är något mindre känd som komponist och i detta ganska svår att identifiera. Hans musik har med hans egna ord ”inte någon stil alls”. Han är på detta sätt något av en motpol till den mycket särpräglade Ligeti.
I denna konsert framfördes stycket "Fönster mot höst", där enligt utsago hans inspelade röst skulle läsa egna texter som är ett slags handling för musiken.
Nu blev det i stället musikerna som läste texterna och det fungerade ganska bra. Vad det sedan var för sorts text? Ja, något slags underfundiga betraktelser kring årstider, natur och väder. Ibland något kryptiska och mer vardagliga än poetiska till sin karaktär.
Musiken upplevde jag som något av illustrationer och gestalter till texten. Programmusik skulle man kunna säga. Till stil och form var det mycket oförutsägbart. Det var tvära kast från svängigt dansant till stillastående klangutbrott och däremellan taktfast gående eller en folklig glad melodi.
Den sista satsen om Snömannen kastade sig hit och dit i en häftig musikalisk kamp, men klingade ut i en durtreklang…
Som avrundning till detta spelades – ganska passande – en Humoresk av Alexander Zemlinsky.