Crusellhallen, Linköping 20/11
2014 fick Sven-Bertil Taube en så kallad Hedersgrammis och hyllades som en hjälte på Cirkus i Stockholm. Och visst var han tacksam. Men inte bara det.
För samtidigt kände han: ”Jaha ja. Det var det. Är karriären över nu"? Redan samma kväll träffade Sven-Bertil pianisten/arrangören Peter Nordahl, som föreslog att de skulle göra en skiva tillsammans.
Ja, varför inte? Duon började borra ner sig i materialet och tycke uppstod. Peter Nordahl anpassade samtliga pianoarrangemang till Sven-Bertils frasering eller andning, som duon föreslår att kalla den.
Norrköpings Symfoniorkester fick frågan om den ville vara med på resan in i det okända och tackade ja. Det som skulle stanna vid en Hommage-konsert på Dramaten blev i stället ett pärlband av konserter över hela landet. Med eller utan symfoniorkester. I söndags fick duon klara sig själv och gjorde så med den äran.
Sven-Bertil kommer in på scenen i en prydligt nystruken skjorta och svarta byxor. Till allt annat har denne estradör också stil. Han är här i Linköping för att åter levandegöra det ljuva, inspirerande 50-talet. Det gör han med den äran. Men pratorna blir ibland i längsta laget.
Här ska hyllas dem som hyllas bör och det framför allt är det Olle Adolphsons konstfärdighet som lyfts fram.
Sven-Bertils vibrerande tolkning av Olles ”Nu har jag fått den jag vill ha” tillhör topparna i första akten. Pappa Evert Taubes ”Så skimrande var aldrig havet” är annan visa som kläds i ett sprillans nytt arrangemang. Tangon ”Stockholmsmelodi” framkallar reslust, om så bara till Stockholm.
Olle Adophsons “Trubbel” får en lika modig som märklig tolkning. Den första strofen sjungs som vanligt av solisten. Därefter följer fyra instrumentala verser som understryker visans uppbrottskänsla. I sista versen återkommer förstesångaren. Får man behandla en visa så? Nå, publiken i Crusellhallen applåderar hejvilt och jag tror att Olle också skulle ha gillat det. Själv gör jag tummen upp!
Nu undrar jag bara. Funderar teamet Nordahl/Taube på att återkomma med någon ytterligare Hommage-skiva? I så fall föreslår jag att man tar med den dynamiska tolkningen av Evert Taubes populäraste visa: ”Så länge skutan kan gå”. Så vackert, så gripande.