Ingången till Melissa Horns musik var för min del – och kanske inte helt oväntat – Winnerbäck och duetten ”Som jag hade dig förut”. Ingången till Melissa Horn denna lördagskväll heter Moa Lignell. I en närmast nedsläckt Crusellhall gör hon entré. Ensam med sin gitarr. Med egenskriven musik. Helt klädd i svart. Och med en röst, vars omfång är något begränsat, men som tack vare det bryter i sina känslouttryck.
Och det finns många likheter denna kväll mellan Moa som inleder och kvällens huvudakt Melissa Horn. Det avskalade. Det mörka. I kläder och i uttryck. Gitarren. Det egna materialet. Och den tydliga rösten, som dock i Melissas fall har en klar klang och även om den sällan klättar över breda register, har den en botten, en styrka och ett tonfall som skiljer henne från allt annat.
Det har gått nästan åtta år sedan ”Som jag hade dig förut” och min första bekantskap med Melissa Horns musik. Debutskivan innehållande det spåret har följts upp av fullängdare efter fullängdare. Vemodet har hittat nya uttryck, gitarren nya ackord, och Melissa Horns röst nya sätt att finna vägen framåt på. Något av Melissas storhet – för allt annat vore fel att säga om hennes musik – ligger i det allmängiltiga som besjungs med innerlighet och så man tror varje ord. Det allmängiltiga gör att lyssnaren tillåts lägga sin tolkning till ordens formuleringar och känna igen sig i dem. Melissa har också en förmåga att överraska i vart hennes sång och dess berättelse tar vägen härnäst, vilket gör texterna intressanta trots deras upplevda enkelhet.
Denna kväll i april i det närmaste fyller hon Crusellhallen. Med publik. Med sin röst. Med sina ackord. Och med det mörker hon väljer att inbädda sig i. För att att inte kunna se publiken är ett sätt att komma över en nervositet. Men förmodligen också för att det passar hennes uttryck.
Melissa spelar flertalet av sångerna från senaste skivan ”Jag går nu”, blandat med alster från samtliga tidigare fullängdare. Hon släpper gitarren oftare än jag vant att höra henne. Bjuder på försiktiga variationer, där tempot skruvats ner, arrangemanget skalats av eller en textrad bytts ut. Men i det mesta förblir sig ändå likt.
Kvällen är lång, men känns inte så. Det finns ett lugn där. Och sång efter annan att fylla på med. Jag saknar flera av de sånger som snurrat mest frekvent i min cd-spelare, och det tyder på att hon har mer att ge. Och jag hoppas att hon fortsätter att göra det.