När avslutande Rosor briserar från scenen vet jag inte var jag ska ta vägen.
Musiken lyfter mig trettio meter ovan jord samtidigt som den trycker ner mig långt under källarlokalen. Höfterna får eget liv. Huvudet bara skakar. Jag kan inte stå emot.
Det är skitigt. Det är onaturligt svängigt. Det är så rasande snyggt.
Fram tills den slagsalvan hade jag och Slowgold hunnit att gå genom hela det musikaliska känsloregistret.
Amanda Werne kan konsten att ta åhörarna på en minst sagt fartfylld berg och dalbana. Från den delikata, nästan spröda "Sommarhus", där det känns som tiden stannat. Kvar finns bara den här scenen, den här låten, till småproggiga, baktunga mellanlandningar som i "Drömmar".
Man vet inte åt vilket håll man kommer slängas åt härnäst. Tvära kast. Men vilket håll än Amanda Werne ackompanjerad av Erik Berntsson och Johannes Mattsson slänger oss så kan vi vara säkra på att musiken tar sig rakt in mellan revbenen.
Wernes röst bestämmer stämningen, musiken får agera utropstecknet.
Det finns inte en kvadratmillimeter av Ryds Herrgård som musiken inte når fram till.
Setlisten bestod till stor del av låtar från hyllade albumet ”Drömmar” som släpptes tidigare i år.
Färska låtar som har byggt på sig en hel del muskler och självförtroende. Precis de egenskaperna låtar behöver för att en spelning ska ta sig in i själen hos publiken.
Slowgold bjuder på en alldeles fantastisk spelning. Om bara fler artister kunde ta efter att man ska avsluta en konsert med en sådan explosion. Ja då skulle världen vara en mycket vackrare plats. Det är jag alldeles övertygad om.
Mer explosiva rosor åt folket.