När han står där på den lilla scenen i Norrköpings Konstmuseum får han all uppmärksamhet. Poeten och författaren Bob Hansson vet att fokusera och vet att ta för sig. Dessutom ser han ut av att njuta av att dela med sig. Den i publiken som tackar ja till denna dans och gemensamma ordutflykt blir rikt belönad.
I kompositionen ”Utan Maskinen är vi intet”, på knappa timman, direktverkar även nyskriven musik av Motalakomponisten Sven Hagvil. Och så går musiken och orden in och ut ur varandra, ibland i kraftfulla gemensamma skeenden, stundtals skönt skorrande isär och var för sig.
Crusellkvintetten ur Östgöta Blåsarsymfoniker skötte det musikaliska, men fick även agera talkör och statister. Det är samma symfoniker som beställt detta verk som hade premiär för knappt två år sedan.
Föreställningen för oss inledningsvis till ett sjukhus. Hanssons text lyfter av knastrande rytmer, stundtals svänger det grymt och det gnisslar i kurvorna. Läckert. Mycket humor, men allvaret ligger där på lur. Samhällssatiren är vass och han sätter på ett utmärkt vis stetoskopet mot samtiden.
Människan kontras mot maskinen och poeten menar att det verkar som om vi människor inte längre har råd med varandra. Nyckelorden är: Kalkyler. Rutiner. System, Makt. Arbete. Kontroll och Kompetenser. Texten avslutas med en uppmaning att vi måste få råd att finnas till. Maskinerna är bara på låtsas.
Musiken då? I olika sekvenser, kluster och kortare citat ger den perspektiv på poesin men agerar även självständigt. Ibland doftar den nordiskt, kanske lite Benjamin Britten, men även en stor portion franskt.