Östgöta Blåsarsymfoniker, sopran Maria Fontosh, konferencier Richard Carlsohn, dirigent Christoffer Nobin
Crusellhallen i Linköpin
5 januari
Redan dags för Blåsarsymfonikernas traditionella galakonsert – går ett år så fort? Uppenbarligen…
På dirigentpulten stod tillträdande chefsdirigenten Christoffer Nobin, som med kort varsel fått rycka in för insjuknade Hans Ek. Det är något av en hjälteinsats, och det känns redan att det kommer att bli bra att få möta honom framför orkestern mer regelbundet.
Sångare från operafacket har ibland varit föremål för parodier, och i vissa fall har parodi och original legat oroväckande nära varandra. Men i Maria Fontoshs fall är den sortens humor irrelevant; med sin klara sopran sjunger hon fullständigt naturligt och njutbart. Hon är tekniskt skicklig samtidigt som rösten har värme – en svårslagen kombination.
Operaariorna ur Rossinis ”Barberaren i Sevilla” och Tjajkovskijs ”Eugen Onegin” framförde hon betagande, särskilt övertygade hennes konstnärliga gestaltning av Tatiana i den senare. Mitt i allt välljud fanns hos Fontosh en stilla men glödande intensitet, en liv-eller-död-känsla som hon givetvis har nytta av när den får blomma ut på operatiljorna.
Rutinerade Richard Carlsohn ägde scenen som presentatör och ”mellan-pratare”, en roll som i detta sammanhang knappast kan överskattas. När han och orkestern efter paus återkom i vita smokingar och aftonklädsel var han som sångare på sin mammas gata i numren från ”Cabaret” och ”La cage aux folles”.
Mångsidigheten är ett av Blåsarsymfonikernas adelsmärken, men det är klart: en operaorkester är de inte. Det blir korrekt men lite endimensionellt, och det går inte att bortse från att exempelvis Tjajkovskijs slösande rika orkesterkolorit saknas – trots den intelligent gjorda transkriptionen. Och Fontoshs pianissimon matchade de inte, trots att de säkert blåste så svagt som möjligt.
Michael Nymans stycken var svåra att få grepp om som lyssnare, eventuellt gällde detsamma för musikerna och Fontosh. Jag hann aldrig förstå vad Nyman ville säga…
Det fungerade bättre i de mindre tunga verken, allt sammanstrålade till det bästa i sångerna ur ”West side story”, ”Fantomen på Operan” och inte minst Lehárs ”Meine Lippen die küssen so heiss”, vars tänjningar och fördröjningar ställde stora krav på samspelet mellan solist, dirigent och musiker. Vilken underbar melodi, förresten! Det lät också mycket fint från alla inblandade i vokalisen ur Ennio Morricones filmmusik.
Kvällen var Fontoshs, medan orkestern på egen hand gjorde ett gott arbete i några av Dvŏráks ”Slaviska danser” och potpurriet från Nino Rotas musik till storfilmen ”La strada”.