Pianosolist: Terés Löf. Dirigent: Cathrine Winnes.
6/10
Konserten fick en praktfull start. Egil Hovlands "Fanfare og koral" är ett stycke som innefattar blåsorkesterns spännvidd: Från braskande och dramatisk fanfar till koralens stilla och sakrala prägel.
Här var det stora kontraster och stor dynamik. En välskriven komposition som passade orkestern fint. Tolkningen var väl balanserad och medryckande. Med det intensiva slutets smattrande ackord i öronen, var steget långt till Igor Stravinskijs konsert för piano och blåsare.
Detta är en ganska strikt och saklig musik som undviker sentimentala utbrott. Den är krävande att framföra med tät rytmik och snabba passager. Det var lite baktungt i början när solisten drev på och orkestern knappt hängde med. Men kontakten mellan dirigent och solist blev allt bättre.
Den fåniga rubriken Piano power var missvisande då det ofta var lite svårt att urskilja pianostämman, en fråga om akustik men också om balans mellan solist och orkester.
Den här neoklassiska musiken är märkligt anonym. Kanske för att det är en sådan blandning av stilar och former. Jag har aldrig förstått vad Stravinskij var ute efter men det handlade nog om att skapa något tidlöst och allomfattande.
Terés Löf hade fin energi i sitt spel. Hon lyckades också väl med att få fram nyanserna och de tvära kasten i musiken. På begäran bjöd hon på ett ovanligt extranummer: Arvo Pärts "Für Alina", ett stilla och andäktigt stycke.
Andra avdelningens "Tavlor på en utställning" av Musorgskij är ju ett pianostycke men här spelades det i arrangemang för blåsorkester av Ingvar Karkoff. Han hade hämtat en del från Ravels berömda orkestrering men verket hade ändå en distinkt egen klang. Det var många gånger spännande och oväntat.
Den vackra melodiken var framhävd i många unisona avsnitt. Det måleriska och illustrativa var också förstärkt. I slutets tunga "Porten i Kiev" var vi nära Hovlands koral. Cirkeln var sluten.