Musik av Olivier Messiaen
Beatrice Paping, Marie-Louise Beckman och Sara Michelin, orgel.
Annika Morin, recitation.
Linköpings Domkyrka 17/12
I flödet av julkonserter döljer sig en av årets musikaliska höjdpunkter: Domkyrkans högklassiga framförande av orgelverket "Herrens födelse" av den franske mästaren Messiaen.
Vid sidan av J S Bachs musik är detta den rikaste och musikaliskt mest djupgående tolkningen av kristen gudomlig mystik som jag känner. Liksom Bach var Messiaen kyrkoorganist och han har genom detta instrument bekänt sin tro och manifesterat den genom en helt egen klangvärld med rytmer och skalor som ibland bär spår av fjärran orientaliska kulturer.
Denna timslånga orgelsvit är ett slags meditation över Jesu födelse. Inte främst som yttre händelse utan en inre betraktelse över undret och nåden. Varje stycke åtföljs av några textrader – här reciterade på franska. Citat och egna reflektioner; ett slags livets ord i Johannesevangeliets anda.
Det börjar i en stämning av stilla förundran. En lätt och ljus karaktär nästan som en vaggsång runt jungfrun och barnet. Harmonier och motiv slås an och återkommer sedan i många variationer.
Jämfört med annat av Messiaen är detta ganska återhållen och mild musik. Egenartad men ändå tillgänglig tror jag.
Teman och melodiska motiv går att urskilja. Herdarna uttrycker innerlighet och förundran. Rytmerna är dansanta och får känslan av glädje att växa.
I Eviga mönster och Ordet är ljudbilden mörkare och rörelsen tyngre. Uttrycket växlar mellan långsamt upprepade mönster och täta dissonanta attacker.
Återkommande i sviten är kontraster mellan milda treklanger och tunga, expressiva utbrott. Det är stor spännvidd i musiken. Med Änglarna drillar det som fåglar och toner virvlar genom luften.
Och det avslutas förstås med en stort upplagd sats, livlig och rikt intensiv. Durtreklangen hänger kvar länge under valven i den vackert ljussatta domen.