15 september
Vilken underbar kombination: Norrköpingsbo, ung och en fena på att spela violin. De Geerhallen var fylld till sista plats när Johan Dalene tillsammans med symfonikerna tog sig an Tjajkovskijs violinkonsert. Johan är 16, aftonens danske dirigent Christian Kluxen något mer än dubbelt så gammal.
De bägge synkade mycket bra, man riktigt såg hur de kommunicerade tillsammans. Kluxen anpassade orkesterklangen till violintonen och tillsammans skapade de ett dynamiskt och flexibelt musicerande.
Johan Dalene är inte endast en talang, han är ett stort löfte som kommer att gå mycket långt om han så önskar. Det jag främst tänker på är att han har ett säkert lugn i sitt musicerande. Dessutom låter han inte tekniken bli ett bländande självändamål utan ställer den i musikens tjänst.
I den inledande satsen fick han spänna musklerna rejält och frigjorde energi utan att bli forcerad. De lyriska dragen framhölls i mellansatsen och i den avslutande delen visade han på sitt sinne för de musikaliska strukturerna och musikens dramaturgi. Alltsammans mycket strålande för en kille i hans ålder.
I Sergej Prokofjevs femte symfoni samsas äldre musikaliskt material med nytt. De tidigare symfonierna brukar betecknas som mer originella och mer uttrycksfulla än de tre sista (5-7). Över femman vilar världskrigets skugga.
Kluxen gjorde framförandet till en veritabel energibomb. Inledningens tunga klangblock byttes i den andra satsen till en uppmanande energi med ett oavbrutet flöde. Imponerande. Den långsamma satsens skuggor och dagrar förbyttes i finalen till skimrande klangfärgsblock med markerad rytmik.