Betyg: 4
Ord och musik i ett naturligt flöde
Festivalfinal, Östergötlands Musikdagar.
Stina Ekblad, recitation. Karin Osbäck, mezzosopran. Staffan Mårtensson, klarinett. Daniel Migdal, violin. Love Derwinger, piano
Missionskyrkan, Linköping.
Lördag 20 augusti
Även detta år avslutades de östgötska Musikdagarna i Missionskyrkan med ett lite extra kryddat och annorlunda program. I år uppmärksammades minnet av Carl Jonas Love Almqvist, då det är 150 år sedan dennes död.
Stina Ekblad var en återkommande som representant för ordkonsten eller den ljudande texten. Här läste hon, med stort engagemang, allt från de enkla dikterna ur samlingen Sesemana till musikaliska betraktelser såväl som naturbeskrivningar ur den mångfasetterade drömska romanen Drottningens Juvelsmycke. Dessutom en av de vackra sångtexterna till en ”songe” (Den lyssnande Maria).
Textläsningen vävdes in mellan musikstyckena på ett avspänt och okonstlat sätt. Det blev ett skönt och naturligt flöde, som med sin variation aldrig tyngde, utan tiden flög förbi omärkligt.
Urvalet av musik hade ingen glasklar linje eller anknytning. Men det rörde sig mestadels om romantiska stämningar med kopplingar till (delvis östgötsk) natur.
Adolf Fredrik Lindblad både spelades och sjöngs. Den inledande trion i g-moll blev en ljus och melodisk start. Det fanns mycket i denna enda sats och samspelet mellan klarinett och violin var livligt och lekfullt. Medan pianot mer stod för tyngd och allvar.
Ture Rangströms Svit i gammal stil passade bra här. Med sin vemodiga känsla och mörka klangfärg var det nära att skönja skuggorna av den dunklare Almqvist. Det är en stilmässigt svårplacerad pastisch som tolkades med stor inlevelse.
Av de tre sångerna före paus uppskattade jag mest den avslutande Melodi av Rangström. Här fanns en lyrisk känsla för den fina texten av Bo Bergman. Karin Osbäcks röst hade ett stort klangregister men blev i de enklare och stillsammare exemplen alltför dramatiskt vibrerande.
Andra avdelningen fick en mycket vacker inledning med soloviolin av Johan Helmich Roman. Daniel Migdal spelade med en varm och fyllig klang. Med sin lugna scennärvaro fick han barockmusiken att lyfta och hävda sig suveränt över det omgivande romantiska landskapet.
Lars Johan Werles opera runt Almqvist Tintomara-gestalt fick också en liten scen i kavalkaden. Karin Osbäck hade här en riktning och ett tilltal som berörde. Det blev en dramatisk höjdpunkt som på något sätt bäddade för avslutningens Beethoven. Första satsen i en violinsonat (op 30) virvlade fram i ett mycket nyanserat och dynamiskt spel. Sirligt och elegant leddes vi lyssnare genom tonernas täta vegetation. I skogsbrynet lämnades vi att med fantasin föreställa oss en fortsättning. Förbryllande men lite i Almqvists anda.