Crusellhallen, Linköping, 11/9
Säg Beethoven och de flesta slår rytmen da-da-da-daaaa i närmsta bordsskiva. Och Mozarts tjugoförsta pianokonsert fick evigt liv som ledmotiv i ”Elvira Madigan”. Filmen från 1967 där Thommy Berggren och Pia Degermark spelar kärleksparet med världens sämsta framtidsutsikter.
Med andra ord stod två riktiga publikfavoriter på programmet då Liso – Linköpings symfoniorkester – inledde säsongen i Crusellhallen på söndagskvällen. Mozartstycket innebär både utmaningar och möjligheter. Det finns till exempel inga solokadenser sparade från Mozarts tid, så dem får solisten hitta på själv. Här tog sig pianisten Stefan Lindgren an Mozart på ett avväpnat och härligt sätt. Varenda liten passage hade en tydlig riktning. Då blir det så intressant att lyssna!
De höga stråkstämmorna spelade starten på andra satsen (själva ”Elvira Madigan”) jämnt och känsligt. Kontrabas och celli bildade en luftig matta i botten av hela orkestern. Och samtliga i ensemblen hängde med i de minimala temposkiftningar som pianisten initierade – inte minst imponerande eftersom medlemmarna i Liso ju inte har detta orkesterspel som yrke och därför begränsade möjligheter att spela ihop sig medmedmusikerna.
Självklart kan en drygt fyrtiohövdad orkester inte låta lika starkt och balanserat som en nästan dubbelt så stor, fulltalig symfoniorkester. Men i Mozarts pianokonsert var detta snarast en fördel eftersom flygeln nu hördes så bra. I Beethovens femma däremot dränktes stråket emellanåt av de ljudstarkare blåsarna.
Bitvis kom samspelet också i kläm. Men på det stora hela gjorde Linköpings symfoniorkester en fin konsert som borde ha kunnat locka fler än den publik som slöt upp denna gång. Och förutom den lättillgängliga repertoaren var hela konceptet varmt och lättsamt, utan att för den skull bli lättviktigt.