Efter fyra år i New York återvände hon 22 år gammal till Sverige med grava alkoholproblem. Under ett år var hon tyst, hon som alltid hade sjungit. Men: hon nyktrade till, började läsa teologi och återfann musiken igen.
Det är vi glada för, vi som denna vinterkalla novemberfredag fyller kyrksalen innanför Babettes kafé. För här blir det varmt när Isabella Lundgrens starka, raka och väldigt speciella röst rör sig från ljusaste sopran till djupaste altläge. I ”Fear and trembling” accentueras raderna ”Where bells are ringing, angels singing” av hennes hisnande höga stämma. I ”Penitential rite” visar hon prov på ett närapå tenorklingande djup.
Sångerskan och hennes medmusiker har tagit plats i altaret i den pastellfärgade kyrksalen. Stora, fem-armade kandelabrar ramar in musikerna. Låtarna är till hälften The American Songbook, till hälften egenkomponerade. Till och med Dylans ”The times they are a-changin'”får plats. Isabella förklarar i ett av sina existentiellt präglade mellansnack hur den sången illustrerar vår osäkerhet inför framtiden en presidentvalsvecka som denna.
Instrumentalisterna improviserar på jazzvis: först pianot, sedan basen och i en och annan låt också trummorna. Utom i ”Pennies from heaven”. Där börjar alla tre duellera och turas om att briljera på ett atypiskt men väldigt charmigt vis.
Isabella Lundgren sjunger ”Where is home” som hon skrivit till sin lillebror, han som tar sig rätten att vara sig själv. Hon står ömsom rak, ömsom dubbelvikt med behåller hela tiden sin särpräglade röst med det lilla slutvibratot.
Mycket snyggt.