Betyg: 4
Jonathan Johansson
Crusellhallen, Konsert & Kongress, Linköping
20 oktober
För någon månad sedan provade (och köpte) jag mina första brusreducerande hörlurar.
Jag blev barnsligt fascinerad, hela världen stängdes utanför.
Kvar var bara jag och musiken. Mitt eget universum för ett ögonblick.
I Crusellhallen under fredagskvällen delar jag detta musikaliska universum med andra.
Jonathan Johanssons akustiska höst är sprött som löv på marken. Jag vågar inte blinka i rädsla att det ska eka i lokalen.
Jag kommer på mig själv att hålla andan i öppnande ”We Above”, jag kan inte slita blicken från scenen under ”Klagomuren”.
Det är SÅ intensivt. Johanssons ömma fasta taktklapp med foten låten som en bastrumma i det väldiga rummet. Risken med ett så stort rum med en så liten produktion är att artisterna på scenen drunknar. Men Jonathan Johansson och medmusikanterna tar över varenda liten kvadratmillimeter.
Mellansnacken är minst lika intensiva de. Som att han spänner ögonen i varenda en av oss och säger lyssna, jag har något viktigt att berätta för just dig. Och lyssnar gör vi.
Jag har dansat i timmar till Jonathan Johansson musik. Jag har förförts av stenhårda basgångar över smittande melodier. Nu kan jag även bocka av att jag suttit med gråten i halsen, gåshud över kroppen till desamma.
Och nejdå, du kan vara lugn Jonathan. En bråkande ostämd gitarr kan inte förstöra den här kvällen, speciellt inte när den där gitarren ger oss DEN versionen av ”Psalm Noll Noll”
Av alla mäktiga vackra ögonblick under kvällen så tar jag med mig när Johansson sätter långfingret mot läpparna och hyschar publiken under ”Alla Helveten” när de börjar få fredagsfeeling.
Precis så vackert och sprött var det.