Musik: Arthur Honegger.
Solister: Oliver Forsberg, Sofie Almroth, Sofia Liljedahl, Reine Eriksson.
Berättare, regi: Stina von Sydow.
Östgöta kammarkör, Östgöta Blåsarsymfoniker.
Dirigent: Christina Hörnell.
Norrköping 21/10, Åtvidaberg 22/10, Linköping 23/10.
Tonsättaren Arthur Honegger föddes i Frankrike av schweiziska föräldrar och blev så småningom en medlem av tonsättarkollektivet Les Six i 20-talets Paris. Man kan nog påstå att han dvaldes i den musikaliska utkanten av denna klan som omfattade namn såsom Milhaud och Poulenc.
Oratoriet ”Le roi David” – med texter utifrån bibelns berättelse om denne musikaliske kung – var ett beställningsverk och arbetar musikdramatiskt i linje med den övriga produktionen med en mängd musik för film, balett, melodramer, oratorier, operor och operetter. Honegger var mycket produktiv och hans musik öppnade upp för den moderna eran.
Den nya musikaliska estetiken innebar att man tog avstånd från alla romantiska och impressionistiska förtecken. Det lite kärva och det motoriska, det dissonanta och polytonala var de nya verktygen. Genombrottsverket ”Le roi David” omfattar även små slutna former, oratoriet har många och korta satser, olika karaktärer lagda tätt intill varandra.
Det finns olika orkestreringar av detta verk. Vid framförandet i Norrköpings S:t Olai medverkade 15 musiker ur Östgöta Blåsarsymfoniker, fyra solister, Östgöta Kammarkör och en berättare. Dirigent var Christina Hörnell som med pedagogiskt tydliga slag fogade samman de olika delarna och skapade ett tajt, levande och koncentrerat musicerande.
Kammarkören klingade mycket fint och bjöd med sin blandade uppställning på en varm klang som imponerade. Ensemblens förhållande till sin nya dirigent lovar gott för framtiden, detta är förmodligen länets bästa kör. Med skilda placeringar i rummet och med en sparsam koreografi skapades extra dimensioner.
Helt andlöst blev det när sopranen Sofie Almroth och alten Sofia Liljedahl tillsammans med damkören tog ton i ”Gilboas klagan”, i det täta musicerandet i ”Här är jag snärjd” och med fullt jubel i den avslutande änglasången ”Halleluja!”
Orkestern musicerade balanserat i överakustiken som detta kyrkorum bjuder på. Redan i inledningen satte de stämningen, för att senare i ”Härtåg” tacksamt måla med toner och ordna till lite storbandskänsla i ”Filestéernas marsch”. Matchningen med körklangen var mycket god.
Då var det kinkigare att höra solisterna eftersom de hade placerats bakom orkestern eller när berättaren Stina von Sydow hade att kämpa mot blåsarklangerna. I övrigt gjorde hon en utmärkt insats med ett lugnt och tydligt framträdande. När hon som ”Häxan från Endor” gick in i roll och grep tag om våra lyssnarsinnen närmade sig hela detta oratorium de sceniska dimensionerna.