Olga Neuwirth hörs väldigt sällan i Sverige. Den korta kvartetten Settori visade sig vara en ganska fragmentarisk samling av luftiga, vackra klanger.
Utan tonalt centrum eller tydlig rytm, vandrade stråkljuden i ett fint och förtätat samspel. Ofta glidande och med spröda övertoner. En anspråkslös men skimrande tonväv.
Från detta sena 1900-tal var steget ändå inte så långt till Debussys begynnande experiment under 1890-talet. Hans enda stråkkvartett är legendarisk och ett av de viktigaste exemplen på tonsättarens banbrytande väg mot friare former och vidgad harmonik.
Verket fick en ganska energisk och dramatisk tolkning. Det var nerv i spelet och fin kommunikation mellan musikerna. Musiken växte fram som en självklar organisk gestalt. Det intuitiva och drömlikt gränsöverskridande fanns där men det var snarare tydlighet och närhet som var utmärkande i Stenhammarkvartettens spel.
Konsertens andra avdelning ägnades Dmitrij Kabalevskijs andra stråkkvartett. Denna kompositör är också sällan hörd. I stråkkvartettsammanhang hamnar han ofta i skuggan av sin samtida Sjostakovitj.
Dessa har också rätt mycket gemensamt i sitt tonspråk. Men Kabalevskij är en lite snällare variant som drar mot det romantiska. Jag saknade tyngd och svärta i denna kvartett. Men här fanns flera melodiskt fina passager.
Tolkningen var utmärkt med skärpa och distinkt rytmiskt spel. De fick fint fram variationen och kontrasten mellan olika satser. Från det lite kärvare till en måleriskt ljuv musik.