Till att börja med har de delat en stor del av uppväxten med varandra. De tillhör samma skivbolag, jobbar med samma producenter, och släppte varsin debut-EP på 5 spår under förra året. De har dessutom, lustigt nog, alldeles nyligen gjort musik tillsammans med varsin halva av duon Maskinen (Michel Dida med Herbert Munkhammar, Erik Lundin med Frej Larsson). Bägge två är bland de mest lovande nya hiphop-artisterna i Sverige, men i stil och uttryckssätt skiljer de sig vida åt.
Först ut är Michel Dida, som döljer sitt ansikte bakom en rånarluva. Hans språkbruk är släpigt och fulsnyggt. Faktum är att samma beskrivning kan användas till hela hans sätt att föra sig på scenen. Han ger ett mörkt och skruvat intryck, som bara förmildras marginellt när luvan åker av. Under senare delen av hans set spelas förstås Höru Mej Bae, en låt jag själv länge avfärdade som en ploj. Den, liksom mycket annat av det han gör, växer i ens öron när man omfamnar ironin i hans texter. Det känns liksom fånigt och brutalt på samma gång, hur underligt det än låter. Produktionen bakom är dock enbart brutal. Fullständigt blytung.
Så småningom är det dags för Erik Lundin, som står för något lite mera kliniskt och poetiskt än Dida. För ett par veckor sedan värmde han på ett snyggt sätt upp scenen åt Silvana Imam i Norrköping. Ikväll är han minst lika briljant. Han har ett härligt flyt och är rapp snarare än släpig i sitt sätt att glida genom verserna. Haram och Suedi är poetiskt vackra, om man nu kan säga så om hiphopnummer som spelas till blodrött scenljus och vita stroboskop. Beatsen sköts av Mats Norman, en lysande producent som syns och hörs i alla möjliga artisters närhet numera. Stämningen är på topp under hela den timmen som Lundin och Dida håller igång The Crypts lilla konsertlokal - synd är bara att så få Linköpingsbor faktiskt tagit sig hit denna kväll.
Under min väg hemåt konstaterar jag än en gång att vi under min 22-åriga livstid aldrig har varit så bortskämda med bra svensk hiphop som nu. Tack vare genrens karaktär så funkar det dessutom ofta kanonbra live, vilket kvällens spelning på The Crypt ger mig ytterligare en bekräftelse på. Med artister som dessa finns det liksom inte så mycket som kan gå fel. Jag väntar mig fler stordåd från Erik Lundin och Michel Dida, som förhoppningsvis även albumdebuterar inom ett par år.