10/4
Det tog emot att gå in från den vackra söndagseftermiddagen och sätta sig i biblioteket, men det var värt uppoffringen. Tillsammans med gitarristen Thomas Arnesen och organisten Andreas Hellkvist hyllade trivsamme Janson blueslegendaren B.B. King genom att framföra hans repertoar och, med sin behagliga basröst, berätta lite om hans liv.
Trion utgjorde ett behändigt och intimt kammarformat, förutsättningar som säkerligen påverkar såväl framförande som lyssnande. Den timslånga konserten inleddes avspänt med ”Help the poor”. Ibland verkade Janson lite trött, men han är alltid ärlig i sitt musicerande. Ganska bunden vid sitt texthäfte har han ändå kvar förmågan att nå ut.
Redan när jag bodde i Uppsala på 70-talet samarbetade han med Arnesen i bandet Good morning blues. Med mer bluesrutin än de flesta spelade denne inte låtarna som de lät i Kings versioner, utan mer av hur en jazzgitarrist närmar sig bluesen. Min association drog iväg till en sådan som Robben Ford – aldrig rått, utan blues i en förädlad form.
Blues är både lätt och svårt. Formen och det harmoniska materialet kan ”alla” behärska, men att under en konsert fylla de oändliga 12-taktarna med något meningsfullt är inte allom givet. Originalitet – gärna, men utan att jordigheten och sanningskravet lämnas därhän. Janson och de andra gjorde allt rätt.
B.B. King genomförde nog ingen konsert utan ”Thrill is gone”, och trions version var inte dum: lågmäld och med en småputtrande intensitet. En annan av Kings klassiker är ”Every day I have the blues”, som trots sin titel åstadkom en massa gott humör, i synnerhet genom Hellkvists utåtagerande och lite vilda solo!