Garden, Linköping
1 november
Tributband må ha många olika skäl och ambitioner. Det syfte och den vilja Queenie, gruppen som vill efterlikna och säkerligen hylla Queen, är hög.
Och då pratar vi inte bara försök till röstlikhet och absolut önskan att se ut som Freddie Mercury & Co. Eller i alla fall som Freddie Mercury och Brian May. Man går till och med så långt att man i stort tar låtlistan – om än i en förkortad och omdisponerad version - från en viss konsert: Queens framträdande på Wembley i juli 1986. Och Freddie-look-aliken Michaël Kluch har gjort sig vinn om att studera och öva in varje pose för att verka väldigt, väldigt mycket Mercury. Men någonstans där går det fel.
Michaël Kluch blir lite av en Freddie Mercury som man kört på för hög värme i torktumlaren. Och då pratar jag inte bara kroppsmässigt, utan även i form av röstresurser. Visst kan kopian sjunga, men inte alls i samma klass som originalet. Kluch gör sig bäst i mindre kända sånger eller där han för en stund kliver ur sin karaktär, men bryter i uttal, brölar mer och sjunger ljusare än den Mercury han försöker efterlikna. Scenspråket blir lätt enahanda där Kluchs instuderade poser och minspel verkar ha resulterat i en förkärlek för att leka med mikrofonstativet och tillfoga lätt obscena rörelser därtill. Bandets ackompanjemang gasar också mer än den grupp de försöker imitera, och kör därmed över en del av Michaël Kluchs röst, på gott eller ont.
Men visst finns det poänger och behållning även om de kanske inte riktigt sträcker sig lika högt som tributgruppen Queenies skäl och ambitioner.